Mosse Wallén recenserar Journalisterna – ”Borde läsas av alla ålänningar”
Tidningskrisen 1981 – den som delade ålänningarna och skapade Nya Åland – har stötts och blötts genom åren. Och mer eller mindre glömts bort.
Nu blåser förra nyanjournalisten Annika Orre liv i händelserna då journalistiken fick kämpa mot auktoritär dumhet – och vann. Eller?
Hennes bok ”Journalisterna” är det hittills bästa bidraget till berättelsen om vad som egentligen hände.
Tidningen Åland i Mariehamn – självaste Julius Sundbloms skapelse – kallades länge i journalistkretsar för Finlands bästa tidning. Eller åtminstone Svenskfinlands bästa tidning. Eller åtminstone bästa lokaltidning.
Sen kom tidningskrisen – den som hade börjat så smått redan sommaren 1977 och som pyrt sedan dess – och ledde till att chefredaktören Hasse Svensson och hans redaktion sparkades och tidningens – och landskapet Ålands – goda rykte drogs i smutsen.
Vad som skedde i stort stod klart från början; den politiska och den ekonomiska makten i landskapet hade ingen aning om journalistik, ingen aning om det fria ordets betydelse i demokratin. Det hade tydligen inte heller den dominerande ägarfamiljen Sundblom. Släktens agenda omfattade kanske dessutom sönerna Tomas och Torbjörn och deras framtid i tidningshuset.
Med de ingredienserna kan man förstå att soppan blev grumlig.
Det är den soppan Annika Orre vill klarna. Hon försöker – i känd, effektiv orrestil – envist vända på alla stenar för att få fram vad som egentligen skedde, vem som höll i och drog i vilka trådar och hur det kunde komma sig att ett välrenommerat tidningshus plötsligt förvandlades till en spottkopp både på och utanför Åland.
Det politiska etablissemanget skrek för att de bevakades och ”hängdes ut”. Den ekonomiska makten, bland annat köpmän och redare, gnällde över höga annonspriser och över att även deras verksamhet granskades, något som inte föll dem på läppen.
Och så fanns den vacklande ägarfamiljen Sundblom som ”lurades” med i klagokören. Och en tidningsstyrelse som i likhet med politiker och makthavare inte heller hade förstått – eller inte ens uppmärksammat – journalistikens roll i demokratin. Lokalradiochefen, affärsmannen Helge Sölgén hade heller inte kastat några journalistiska blickar utanför landskapet.
Det är en spännande berättelse Annika Orre benar ut. Förutom dumhet, alltså ren enfald, hittar vi auktoritära drag som väl kan jämföras med vad som sker i Putins Ryssland – som Tusse Erikssons åländska pressetik – men vi hittar också en makthavare som så småningom sparkar bakut ordentligt; pensionerade försäkringsdirektören William Nordlund som frikostigt lånar ut sitt bostadshus Strandnäs gård åt den nystartade tidningen.
En rejäl brandfackla finns i slutet av boken. Annika Orre försöker knyta ihop säcken och kommer fram till att det inte fanns någon enskild omständighet som ledde till att tidningens styrelse beslöt att sparka Hasse Svensson och därefter de strejkande journalisterna. Men hon pekar på en iakttagelse hon gjort; en stark koppling till frimurarorden bland tidningens styrelsemedlemmar och de chefredaktörer som ledde tidningen Åland kort efter tidningskrisen. Var det de starka, edsvurna lojalitetsbanden mellan frimurarna som osynliga styrde i bakgrunden?
Svara den som vet!
Det här är en kanonbok som borde läsas av alla ålänningar men främst kanske av våra politiker, affärsmännen och -kvinnorna samt av våra journalister.
Tyvärr har Annika Orre gjort det lite svårt för oss. För att undvika att skriva ut de inblandades namn har hon krånglat till läsningen genom att kalla boken en ”dokumentärroman” eftersom det förekommer ”fiktiva” inslag. Den förklaringen håller inte. Det enda ”dokumentärromanlika” i den här boken är just att ingen får förekomma med eget namn. Läsaren ska för varje namn försöka lista ut vem som döljer sig bakom pseudonymen och dessutom komma ihåg det några sidor längre fram.
Och alla namn är inte så enkelt utbytta som Hasse Svenssons. Han heter Svenne Hansson i Orres bok.
Namndumheterna påminner läsaren om dagens ibland överdrivet ängsliga åländska journalistik. Vi lever i en annan tid än då tidningskrisen utspelade sig men det verkar som om den åländska tidningsjournalistiken tagit några förskräckande steg tillbaka. Om det beror på avsaknad av mod, på okunskap om journalistikens grunder, lättja eller ointresse är svårt att säga.
Jag hoppas att svackan är tillfällig och att den svenssonska geisten, det journalistiska drivet, snart är tillbaka.
Mosse Wallén
kultur@nyan.ax
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
