Sundsunga brinner för jakten
Visst har jakten en framtid på Åland.
Det är det här Sundsgänget, med jaktfaddrar och elever, beviset på.
Kanske var det EUs vårjaktsförbud som höll på att döda jaktintresset.
– Innan sjöfågeljakten kom bort kunde vi ha 20 ungdomar på våra jaktvårdskurser, säger Ingmar Berglund, bas i Sunds jaktvårdsförening.
Eller kanske var det internet och datorspel som fick tonåringar att välja bort en sysselsättning som av tradition gått från far till son.
Men när intresset för jaktkurserna sjönk snabbt var det dags att tänka i nya banor. Föreningen arrenderade 170 hektar av församlingens mark mellan Björby och Sundby skogar, tillräckligt stort för rådjursjakt. Här skall jaktintresserade ungdomar kunna lära sig allt som hör till, från att bygga rådjurstorn till att sätta ut slickstenar.
– Att skjuta är inte det viktiga, säger Ingmar Berglund.
Han var själv bara sex år när han gav sig ut på sjöfågeljakt. Men då var han bara med som assistent för sin kusin, som hade nedsatt syn på ett öga och hade svårt att se om det var en hane eller hona han siktade på.
– På den tiden for de flesta ut och jagade. Det var efter kriget, och den som hade tio patroner med sig var kung.
Fadderprogram
Föreningen är först ut på Åland med ett fadderprogram för jaktintresserade ungdomar. Styrelsen gav jakten till föreningarna på sidorna om Prästgårdens skog. Nu ger erfarna jägare sin tid och betalar till och med en slant för att dela med sig av sin kunskap.
I dag har sju unga jägare samlats i skogen ovanför Sunds kyrka. Vid elvatiden har 13-årige Pontus Jansson från Lappböle och handledaren Karl-Elof Karlsson satt eld på brasan där det skall grillas korv om en stund. En stund senare dyker alla deltagare utom hundledaren Peter Danielsson upp.
Dagens jakt har hittills mest bjudit på naturupplevelser.
– Ni var så högljudda när ni kom. Och vi har vittringen emot oss, säger Edgar Karlsson.
Deltagarna siktade åtminstone en rådjursget och killingar, berättar handledaren Jan Nordin.
– Men de bedömde klokt nog att de var för långt bort.
Faddrarna har delat upp undervisningen så att två sköter jakt från torn, två ansvarar för jakt med hund och två leder vinterjakten. När deltagarna kommit tillräckligt långt blir Jan Nordin deras jaktkortsexaminator.
Nyheten att landskapet stöder kursen med 450 euro blir mottagen med glädje.
– Bra att de hittade pengar. Landskapet har verkligen behandlat oss väl nu, säger Ingmar Berglund.
Balsam för själen
Och faddrarna tycks få ut lika mycket som sina elever.
– Jag gör det här för att jag är jaktintresserad, och jag är sjukpensionär. Det är som balsam för själen att få vara i skogen och lära upp de unga, säger Edgar Karlsson.
– Jag är mest för att sitta i torn. Och det är inte bara jakten som lockar, det är lugnet också. En gång satte sig en sparvhök på gevärspipan. Sådana upplevelser kan man få här.
På den senaste älgjakten sköt deltagaren Adam Jansson en liten bock.
– Han kom hem till mig och var med när jag skinnade den. Och efter fyra dagar var han med och skinnade den, berättar Edgar.
Bröderna Kenny och Tobias Vest fick sitt jaktintresse hemifrån. De följde med sin pappa Christer Vest på älgjakt.
– Det är roligt, tycker de om fadderkursen.
Vid brasan avhandlas stora och små ärenden, och de unga jägarna lär sig nog ett och annat där också.
En fadder som må vara anonym minns när han och en jämnårig kamrat gav sig ut på jakt på egen hand i tonåren och sköt en hona i misstag. Om vi skinnar fåglarna innan vi tar hem dem så lägger ingen märke till det, resonerade de. De hade fel.
Tragedi får konsekvenser
Men allt är inte frid och fröjd. Tragedin i Tusby, då en skolelev med vapenlicens dödade åtta personer innan han tog sitt eget liv, kastar en skugga över det här gänget. Hittills har åldersgränsen för att skaffa vapen i Finland varit 15 år med målsmans samtycke. Nu höjs den till 18 år.
Men gärningsmannen var myndig när han fick sin licens, konstaterar kursdeltagaren Henry Helminen.
– Att en av fem miljoner finländare gör något sådant betyder inte att någon annan gör det.
