Självständighet inte realistisk
– Det är knappast troligt att Finland, Sverige eller Ryssland skulle acceptera ett självständigt Åland.
Det säger filosofie doktor Kenneth Gustavsson (bilden) som studerat frågan i samband med sitt pågående arbete om Åland under vinterkriget.
Det som fäller avgörandet är helt och hållet de säkerhetspolitiska aspekterna, menar han.
Kenneth Gustavsson har i ett par föredrag under våren tangerat frågan om demilitariseringen och självständighetssträvandena, och har konstaterat att säkerhetspolitik och historiskt faktaunderlag hittills inte alls beaktats i diskussionen på Åland.
– Det är också märkligt vi på Åland fortfarande bara hänvisar till konventionen från 1921, trots att konventionen från 1940 är minst lika viktig och, enligt dåvarande Sovjets synsätt, var tänkt att helt ersätta det äldre multinationella fördraget.
Konventionerna
I konventionen från 1921 gavs en viss möjlighet för signatärmakterna, naturligtvis främst Frankrike, Storbritannien, Tyskland eller Sverige, att ingripa om Ålands neutralitet hotades.
I Moskvakonventionen från 1940 förvägrades däremot alla främmande makter att hjälpa Åland, och inte heller Finland gavs några undantag, inte ens i ett krisläge.
Dessutom nämndes ingenting om Åland som neutraliserad zon i krig.
Som Gustavsson ser det innebar den nya konventionen att Sovjetunionen kunde återupprätta den kontroll över Åland som gick förlorad 1918. Detta genom att man fick upprätta ett konsulat vars uttryckliga uppgift var och fortfarande är att övervaka demilitariseringen.
– I praktiken innebar detta en medveten isolering av Åland, där öarna fortfarande stod under finländsk överhöghet, men där allt eventuellt utländskt inflytande hölls på långt avstånd samtidigt som kontrollrättigheterna tillskrevs Sovjetunionen och endast Sovjetunionen.
Fredsavtal, noter
Denna ryska politik ifråga om Åland fortsatte även efter kriget.
Vid fredsförhandlingarna i Paris 1947 ville Storbritannien skriva in en koppling till 1921 års konvention, vilket dock ryssarna vägrade gå med på.
Resultatet blev en kompromiss med en vag formulering om ”rådande sakläge”.
Istället meddelade Moskva 1948 ensidigt i en not att 1940 års konvention fortfarande gällde. Detsamma har det nya Ryssland gjort så sent som 1992. Enligt Gustavsson visar detta hur viktig konventionen fortfarande är för rysk utrikes- och säkerhetspolitik.
Vitalt för Finland
Men än viktigare är Åland ur finländsk säkerhetssynpunkt och därför kommer Finland inte under överskådlig tid att gå med på ett självständigt Åland.
Gustavsson pekar på att flera av Finlands viktigaste farleder idag går genom den åländska skärgården. Likaså går de viktigaste luftlederna för flygtrafiken över Åland, liksom en stor del av den finländska teletrafiken västerut, inte minst internetförbindelserna.
– Med ett självständigt Åland skulle Finland förlora kontrollen över de egna transportlederna. Även om man kunde avtala om en fortsatt användning skulle Finland vid en konfliktsituation vara i ett mycket utsatt läge. Inom den finländska statsledningen är man, enligt Gustavsson, väl medveten om detta och agerar naturligtvis därefter.
för Sverige
Men inte heller Sverige torde ha något intresse av att Ålands status skulle förändras.
– Det ligger till exempel både i Sveriges och Finlands intresse att man gemensamt har möjlighet att övervaka infarten till Bottniska viken, säger Gustavsson som också noterar att Sverige hittills varit mycket försiktigt med att uttala sig om eventuella framtida förändringar i Ålands nuvarande status.
och Ryssland
Situationen är likartad för det nya Ryssland, där Ålands geostrategiska läge på nytt kommer att få betydelse.
I takt med att de ryska oljetransporterna genom Finska viken och söder om Åland ökar kommer Rysslands inflytande i norra Östersjön att öka i motsvarande grad, och detta ännu mer om det rysk-tyska gasröret blir verklighet.
För Ryssland blir det därför en central säkerhetspolitisk uppgift att skydda sina ekonomiska intressen i området. Gustavsson noterar att president Putin senaste höst konstaterade att en av Östersjöflottans viktigaste uppgifter kommer att bli att skydda just det planerade gasröret.
– Med ett självständigt Åland skulle Ryssland förlora de fördelar man har genom Moskvakonventionen, samtidigt som en svag mikrostat sannolikt skulle upplevas som en osäkerhetsfaktor som vid en konfliktsituation lätt skulle kunna påverkas av tredje part.
Att Nato skulle gå in som ny garant av den åländska demilitariseringen (som nämnts i den nyligen publicerade vitboken) tror Gustavsson inte på eftersom detta definitivt skulle strida mot de ryska intressena.
Inte heller tror han på möjligheten att hyra in den svenska militären.
– Sverige har helt avvecklat sin militär, och hur skulle det för övrigt gå i en situation där Ålands och Sveriges intressen av någon anledning blev motsatta. Och den finländska militären skulle väl av lokalpolitiska skäl knappast ens komma på fråga.
Historisk syn
Kenneth Gustavsson understryker att han inte är statsvetare utan i detta fall snarast historiker. Utgående från ett historiskt perspektiv på 1900-talet anser han sig kunna dra slutsatsen att vare sig Finland, Sverige eller Ryssland skulle ha något intresse av ett självständigt Åland med den osäkerhet en sådan förändring skulle föra med sig.
– I dag finns visserligen inte någon risk för ett öppet krig mellan länderna i Östersjön, men ingen kan ändå utesluta andra typer av konflikter. För bara en dryg månad sedan såg vi hur flytten av en staty i Estland ledde till ett mycket spänt läge i vårt närområde. Och nu tycks de amerikanska planerna på ett robotförsvar i Polen och Tjeckien på nytt försämra relationerna mellan väst och öst.
Han menar också att det är fruktbart att tänka på olika scenarier, olika situationer som kunde uppstå på ett självständigt Åland utan egen försvarskapacitet.
– Hur skulle vi till exempel agera om en starkt beväpnad terroristgrupp intog positioner i skärgården och hotade den utbyggda naturgasledningen? Skulle vi skicka dit polisen? Eller om främmande ubåtar började öva i åländska vatten, eller om främmande flygplan började använda åländskt luftrum för avancerad signal- och radarspaning?
– Detta är förstås fortfarande fantasiscenarier men man måste ju tänka sig också det värsta, tillägger han.
Gustavsson har även dubier när det gäller möjligheten att få omvärldens formella erkännande, vilket krävs för att skapa ett självständigt Åland.
– Ifall Finland säger nej, är det då realistiskt att tänka sig att omgivande stater, däribland Sverige, skull gå emot finländska intressen och erkänna Åland och på så vis skapa en politisk konflikt med Finland, frågar han.
Efterlyser debatt
På Åland tycks dessa tankegångar dock ännu vara väldigt främmande, menar Kenneth Gustavsson.
– Lite förvånad är jag nog över att det inte blivit mera debatt kring de här frågeställningarna. Det finns många öppna frågor, men hittills har jag sett väldigt få konkreta förslag till lösningar. Enligt min mening tenderar diskussionen nu mest att handla om fördelar och nackdelar gällande ekonomi och språk, medan de grundläggande frågorna rörande Ålands framtida status egentligen borde handla om säkerhetspolitik i vidare mening, säger han.
