Närvårdare får inte använda sina kunskaper
De har fullvärdig utbildning, ändå får de inte göra mer än att duscha och mata sina klienter.
– Vi tappar våra kunskaper om vi inte får användning för dem, säger Jenny Gustafsson på Hammargården.
För närvårdare på Åland beror sysslorna man får utföra på vem man är anställd av. Närvårdare anställda av kommunen har socialvården som sitt område, medan närvårdare anställda av Ålands hälso- och sjukvård även får ta blodprov, göra såromläggningar, ge insulinsprutor med mera. Att de alla har samma utbildning spelar ingen roll.
– Nu måste vi be hemsjukvården från ÅHS komma ut och lägga om lättare sår, något vi lika bra kunde göra själva när vi ändå är hos klienten och städar, säger ansvarig närvårdare på äldreboendet Hammargården i Hammarland, Jenny Gustafsson.
I riket och Sverige är det möjligt för hemsjukvård och hemtjänst att dela på sysslorna genom att de kan stå under samma nämnd. Problemet på Åland är alltså att det finns två olika huvudmän och att närvårdarna ute i kommunerna därmed inte har någon sjukvårdspersonal som kan delegera ut uppgifter åt dem.
– Det beror lite på vilken hemsjukvårdare som jobbar också, ibland får vi tillåtelse att göra enklare vårdsysslor, säger Jenny Gustafsson.
Delade uppgifter
År 2006 kom förslaget om sammanhållen hemvård och år 2008 lät landskapsregeringen utreda vilka möjligheter som finns för en sådan. I samband med utredningen presenterades även en lagändring som i så fall skulle vara nödvändig att göra.
Sammanhållen hemvård innebär att hemtjänst och hemsjukvård helt eller delvis kombineras. Kommunens hemtjänst kunde alltså i samband med tillsynsbesök även ge insulininjektioner och utföra sårvård. Personal inom hemsjukvården skulle i sin tur kunna värma mat eller städa om behovet finns vid den tidpunkt man besöker patienten.
I samband med utredningen begärde landskapsregeringen in utlåtanden från bland annat kommunerna.
– Men dem har vi inte fått någon respons på ännu, säger Gustafsson.
Samarbete välkommet
Jenny Gustafsson har tidigare jobbat på Ålands centralsjukhus medicinska avdelning och på labbet. Hennes kollega Elisabeth Överström jobbade inom hemsjukvården innan hon började på Hammargården.
Så kunskapen har de, men är rädda att förlora den om de inte får användning för den.
– Varför värdesätts närvårdare så olika? undrar Elisabeth Överström
De tror båda att det finns en risk att unga människor slutar utbilda sig till närvårdare och blir sjukskötare i stället.
Hemvårdens klienter är äldre och sjukare än de var för tio år sedan och ett samarbete skulle därför vara välkommet. Hemsjukvårdens börda är redan tung och hemtjänstens bidrag skulle vara värdefull.
”Höj rösten”
Anita Karlsson, studiehandledare på Ålands vårdinstitut, tycker att det är bra att närvårdarna höjer rösten. Hon har själv jobbat som hjälpskötare, som det tidigare hette.
– Jag kan känna igen känslan av att något tas bort från en. Närvårdarna ska vara stolta över den kunskap de har, säger Anita Karlsson.
Hon säger att alla närvårdare har samma grundutbildning och den ska vara en garanti för arbetsgivaren. Ett samarbete över gränserna tycker hon att vore önskvärt.
– Men man måste hitta en bra organisation för att få det att fungera, säger hon. En åländsk lösning.
