DELA

Marina låter inte hörselskadan stoppa henne

Marina Sundström har varit hörselskadad i hela sitt liv. Men tack vare avancerade hjälpmedel och lite envishet klarar hon jobbet som ministersekreterare på landskapsregeringen obehindrat.
– Jag blir ledsen när jag hör om människor som är arbetsdugliga och vill jobba, men som på grund av sin hörsel måste sjukpensionera sig, säger hon.
När Marina Sundström föddes var hon helt döv på höger öra. Ingen hörapparat hjälpte – örat var och är än i dag obrukbart.
– När jag sedan var 15 år gammal fick jag en öronsjukdom i mitt vänstra öra. Det blev sämre och sämre och jag fick diagnosen morbus meniere, säger hon.
Sjukdomen tar sig uttryck i anfall av svindel och brus i huvudet. Marina räknar med att hörseln fungerar någonstans mellan 50 och 60 procent på det örat. I Åbo lät en professor henne delta i ett forskningsprojekt. Under två års tid fick hon testa en ny medicin innan den kom ut på marknaden. Medicinen äter hon fortfarande, men bara när anfallen kommer och i dag inträffar de väldigt sällan.
Marina är tacksam för all den hjälp hon har fått inom vården för att kunna hantera sin hörselskada. Vart femte år får hon en ny hörapparat.
– Det har varit en otrolig teknisk utveckling och jag har alltid fått det senaste. I dag är allt digitalt, säger hon och visar de små hörapparaterna som sitter bakom båda hennes öron.
Meningen är att hörapparaterna ska tala med varandra och föra över ljudet från den högra till den vänstra sidan. På Marinas skrivbord i regeringsbyggnaden står en mikrofon som är kopplad till telefonen. När den ringer, lyfter Marina av luren och lägger den på bordet.
Mikrofonen rensar bort störande bakgrundsljud och förtydligar talet så att Marina hör vad uppringaren säger via sin hörapparat. Runt hennes hals hänger en mottagare som hon bär med sig överallt och som överför ljudet till hörapparaten.
– När jag går på möte tar jag med mikrofonen, som jag också kan styra med en fjärrkontroll. Om jag går på en föreläsning ber jag föreläsare ta på sig en mikrofon.
Läs mer i papperstidningen!

Minna Wallén