DELA

Kritisk mor: Skolan tar inte sitt ansvar

– Det är skolan som skall ha sakkunskapen om dyslexi, inte jag.
Det säger Veronica Holmström, mor till 13-åriga Hanna. Efter att dottern fick diagnosen har Veronica kämpat envist för att Strandnäs skola skall ge henne det stöd hon har rätt till.
Många timmar i veckan, ibland långt efter midnatt, hjälper Veronica sin med läxläsningen.
Hanna är en normal tonårstjej. Hon hon är pigg och utåtriktad, hon har många kompisar, hon spelar hockey, sjunger i kör och vill gärna studera musik efter högstadiet.
Men hon har också dyslexi,vilket innebär att hon har läs- och skrivsvårigheter.
Veronica har länge kämpat för att Hanna skall få det stöd hon har rätt till i Strandnäs högstadieskola. Hon har fått höra av klassläraren Johan Carlsson att skolan inte har tid och pengar. Enligt specialläraren kan problemet inte vara så allvarligt eftersom Hanna ändå klarar sig rätt bra i skolan. Men det beror till stor del på att Veronica hjälper Hanna så mycket.
– Jag önskar att jag bara kunde vara hennes förälder, säger Veronica.
– Man får känslan att det här inte är ett problem för skolan. Förr eller senare går eleven ut skolan och då blir han eller hon någon annans problem.


Ofullständiga svar
Hannas första skolår gick bra. Men när hon blev litet äldre och skulle skriva längre redogörelser i prov blev det svårare.
– Om frågan gällde till exempel påven och Hanna hade lärt sig åtta saker om honom så skrev hon bara två av dem i svaret. Vi förstod inte varför.
Andra dyslektiker finns i Hannas släkt. Även Hannas bror har dyslexi och fick under skoltiden höra att han var lat.
Veronica berättar att hon bad Hannas klasslärare höra av sig vid minsta tecken på dyslexi. Men hon fick ett lugnande besked – ingen av Hannas klasslärare tyckte att det var något problem.
I augusti i år deltog eleverna i Strandnäs sjunde klass i en så kallad screening, där man testade deras förmåga att läsa och förstå ord. Veronica kontaktade skolan och fick informationen att det inte var något att bekymra sig för. Veronica begärde att få testresultaten och kunde konstatera att Hannas poäng var låga i en del av testerna.
Veronica kontaktade Strandnäs speciallärare som menade att om det fanns problem var de mycket små och kunde det i så fall vara en omognadsfråga.
– Det var absolut inget jag skulle oroa mig för.
Det ville Veronica inte acceptera.
– Hanna har inget fel på intelligensen. Hon har läs- och skrivsvårigheter.
Läs mer i papperstidningen!

Patrik Dahlblom