Korsningarna höjs så lite!
Inga bumprar ska byggas på ”nya” Ålandsvägen. I stället ska korsningsområdena höjas upp, mjukt och fint.
– Vårt uppdrag är att skapa trafiklösningar som fungerar för alla, också för gamla mormor som tryggt ska kunna ta sig med rullator över gatan, säger stans tekniska chef Kai Söderlund.
Handen på hjärtat, kära bilist: Stannar du så fort en fotgängare är på väg att sätta ner foten på övergångsstället? Ser du cyklisten som kommer på din högra sida på körbanan och väntar innan du gör din högersväng? Stannar du verkligen vid sidan av en bil som stannat framför ett övergångsställe?
Svaret på frågorna blir nej – alltför ofta. Som Ålandsvägen ser ut i dag norr om korsningen med Storagatan så sker trafiken på bilisternas villkor och den lätta trafikens behov hamnar i skymundan. Det är det som planerarna och politikerna vill, och måste, ändra på.
Var är den svaga?
Kai Söderlund påminner om att politikerna i stadsfullmäktige redan har fattat beslut om de tre styrdokument som ligger till grund för den ombyggnad som planeras i dag – trafiksäkerhetsplanen, trafiknätsanalysen och generalplanen för Mariehamn.
– Visst finns det mycket känslor i debatten nu. Men nästan inga företrädare för den svagaste parten, cyklister, fotgängare och rörelsehindrade, får sin röst hörd. Jag märker att de som nu är kritiska inte känner till vilket uppdrag vi har och som politikerna redan har fattat beslut om!
Det som planeras på Ålandsvägen är upphöjda korsningar (som i korsningen Norragatan-Neptunigatan), inga bumprar. Korsningsområdena höjs troligen upp med 7 cm, vilket inte är särskilt mycket enligt Kai Söderlund. Upphöjningen får inte vara för liten, för då får man inte den önskade effekten. Områdena byggs i skrovlig granit – som i sig signalerar lägre hastighet – och en upphöjd mittsträng delar körbanorna.
Farten dödar
Ett gediget utredningsarbete med konsulter bortifrån ligger till grund för uppdraget att öka jämlikheten i trafiken. Det är inte bara i Mariehamn där hastigheten behöver fås ner och antalet olyckor minskas. Risken är nämligen nästan 100 procent för att en fotgängare, som blir påkörd av en bil i 50-60 kilometers hastighet, dör.
– Olyckor kan inte undvikas på nya Ålandsvägen, men skadorna blir inte lika dramatiska. Varje dödsfall i trafiken kostar samhället minst två miljoner euro totalt, och då är det mänskliga lidandet oräknat.
Och den miljöaspekt som motståndarna till farthinder hänvisar till är ganska ovidkommande, tycker han.
– Den som lärt sig ecodriving vet hur man gör.
Än skyltar och kameror då? Ingen effekt, säger Kai Söderlund. Varje övervakningskamera kostar 50.000-60.000 euro, minus all övrig nödvändig teknik. Och vem ska bearbeta informationen och bötfälla? Och vad kostar det att ha poliser som hela tiden ska övervaka att bilisterna hörsammar vad som står på en skylt?
Också Folke Sjölund, ordförande i stadens tekniska nämnd, framhåller strävan efter trafik på lika villkor som det centrala.
– Det är verkligen besvärligt när politiker, som själva suttit med och fattat de beslut vi nu förverkligar, kommer med en massa konstiga argument emot. Jag tycker mig känna igen trafikplaneringsdiskussionen från 1960-talet när devisen var att bilarna ska fram, allt ska ske på bilisternas villkor och de oskyddade och sårbara trafikanterna får klara sig bäst de kan. Vi vet att farten åstadkommer de flesta skadorna, och därför måste den fås ner. Alla ska ha likvärdiga möjligheter i trafiken.
