DELA

Kämpar för sin sjuka mor

Mathias Franzas, som bor i Finström, undersöker som bäst möjligheterna för att hans sjuka mamma ska kunna lämna servicehemmet i Stockholm för Åland.
– Men det känns som ett totalt oöverstigligt berg, suckar han.
Mathias Franzas, eller Matte som han kallas, flyttade från Stockholm till Åland 1995. Han kör stadsbussen – ett jobb som han verkligen gillar.
Han vill understryka att det han har att säga inte på något sätt innebär kritik mot dem som vårdar äldre på Åland. Det handlar om själva systemet.
– Det var nämligen inte alls så här det var tänkt att bli när morsan gick i pension, säger han.


Enda barnet
”Morsan” är 71 år och bor på servicehem i Stockholm. Hon drabbades av ledgångsreumatism i rätt unga år, men har trots det arbetat hela livet fram till pensionen.
– Hon har kämpat på och slitit hårt för att jag skulle ha det bra. Jag har aldrig träffat min far och är enda barnet. Därför känns det extra svårt nu när jag inte kan finnas till för henne så mycket som jag skulle vilja. Det finns inte heller andra släktingar som kan rycka in när det är riktigt kritiskt.


Rullstol och rollator
Mamman är klar i huvudet men har svårt att gå efter en misslyckad operation. Höften hoppar lätt ur led och därför rör hon sig med hjälp av rullstol och rollator. Bostaden i servicehemmet är fin, säger sonen, och där kan hon laga sin egen mat. Men när det handlar om hjälpen är det sämre ställt.
– Man brukar läsa om vanvård av äldre i de svenska kvällstidningarna. Det stämmer. Jag har själv sett det. Morsan behöver hjälp med att ta sig upp ur sängen på morgnarna och att lägga sig på kvällarna, men läggningen sker klockan 21 och inga avvikelser tillåts. Vill hon stanna uppe och se på teve måste hon vänta tills någon har tid att komma och lägga henne. Ofta hinner hon somna sittande i rullstolen.


Larmet fallerar
Trygghetslarmet på armen fungerar inte heller bra, säger han.
– Klockan slår av 45 minuter efter att hon har tryckt på knappen, och jag har själv suttit med och sett henne trycka för tredje gången. När jag redde ut det visade det sig att bara de larm de svarar på loggas in i datorn – inte de larm som inte besvaras.
På grund av det här och annat vantrivs mamman, säger han.
– Hon lider, och för mig är det en fruktansvärd press att sitta hjälplös på Åland. Jag har ju min familj här och mitt jobb att sköta, och man orkar inte resa över varje helg. Det var meningen att hon skulle vistas här ofta efter pensioneringen, men så blev det inte. Det går inte heller att ta hit henne i en vanlig bil. På grund av höften måste hon resa i rullstol.


Vart vända sig?
Därför föddes tanken på att mamman kunde flytta till Åland. Men vart ska man vända sig och hur ska man få veta hur man ska gå till väga, undrar han.
– För en vanlig busschaffis känns det oöverstigligt att traggla sig genom systemet. Bara att hitta fram till rätt person att prata med i kommunerna är ett problem.
Å andra sidan är det just jobbet som busschaufför som fått honom att på allvar inse att de äldre behöver mycket hjälp och omtanke. ”Helt plötsligt har jag fått ett socialt yrke”, säger han.
– Det är fantastiskt att köra buss i Mariehamn. Man lär känna de flesta, och man bjuder gärna lite extra på sig själv och hjälper i synnerhet de äldre som kämpar på och åker buss.


Inte ensam
Han ser sin kamp för mamma också i ett vidare perspektiv.
– Ju fler som flyttar till Åland, desto mera måste samhället tänka på att alla som flyttar hit har en mamma eller en pappa eller andra äldre. Jag vet att jag inte är ensam på Åland med det här problemet.

ANNIKA ORRE

annika.orre@nyan.ax