Dödligt vackert på Sicilien
CORLEONE/PALERMO. ”Se Neapel och sedan dö”, lyder ordspråket.
Men den som vill omges av hjärtskärande skönhet med morbida inslag gör bäst i att först hinna med en resa ännu längre söderut.
Nya Ålands Oskar Magnusson spenderade en vårvecka på Sicilien – i maffians fotspår.
Det första som slår en när man väl tagit mark på Sicilien och inlett färden från Trapani mot Calatafimi längs SS 113 – passande nog i en Fiat 500 vars motor marginellt övertrumfar en symaskins i fråga om kapacitet – är tempot på vägarna.
Hur kommer det sig att italienarna, dessa världsmästare i livsnjutning, får så bråttom när de sätter sig bakom ratten? Hur kommer det sig att de beter sig så rabiat när de hamnar inuti ett plåtskal?
Att byta körfält på motorvägen föregås av flertalet nervösa blickar åt vänster och dubbelkoll av döda vinkeln med vetskapen att en Valentino Rossi-figur kan komma sättandes i 170 när som helst. Oddsen på att ta sig in och ut ur myllret i Palermo och Catania och klara sig undan ett aggressivt tutande vid minsta tvekan på gaspedalen är ungefär lika goda som de Luca Brasi hade att klara livhanken under sitt möte med Virgil ”The Turk” Sollozzo i den där klassiska scenen i Gudfadern från 1972.
Lika givet som det är att förundras över hur folk kör och häpna över skönheten i det böljande landskapet är det att associera Sicilien med maffia och ond bråd död.
Lika stort som Oasis och Nielsens dragningar
Särskilt för en som håller Gudfaderntrilogin som en av 1900-talets främsta kulturyttringar tillsammans med Oasis två första album, Sopranos och Jens Nielsens känsliga handleder i Leksands Isstadion.
Men snart märker man att fascinationen för fenomenet maffia – och våldet som romantiserats av Hollywood i bland annat Gudfadern, Goodfellas och Casino genom åren – inte delas av sicilianarna själva, och att man gör bäst i att gå varsamt fram med sina referenser. Hyresvärden Vita möter namnliknelsen med Vito Corleone – Marlon Brandos ikoniska rollfigur tillika ”Capo di tutti capi” – med ett stelt leende och 18-årige Andrea på Calatafimis enda internetcafé förklarar att ”maffia” är ett skällsord på Sicilien, särskilt bland de äldre.
För det är ju så: på samma sätt som maffian har varit en beskyddare för sicilianarna, en alternativ regering och ett långfinger i ansiktet på det rika norr och landets maktcentra i Rom har all blodspillan sedan 1860-talet – då Cosa Nostra sägs ha uppstått – blivit en tagg i många sicilianares identitet. Något som är svårt att förhålla sig till.
Jag pratar mer med Andrea angående klyftan mellan det rika norr och fattiga syd, den sicilianska mentaliteten och hur svårt det är att ta sig runt på ön med engelska.
– Jag hatar norra Italien. De är väldigt arroganta gentemot oss i södern och har näsan i vädret, säger han.Forts. på nästa sida
– Uppe i de norra delarna av Italien, särskilt i de stora städerna som Milano och Turin, tror jag att det är lättare med engelskan. Folk är lite mer utbildade där och öppna för nya språk. Vi är lite mer… dumma kanske är fel ord, men lite tjockskalliga i vår mentalitet.
Jag tänker på det där när min familjs lilla hyrbil tar sig fram längs de ringliga småvägarna som leder till Corleone; all maffiaromantiks moder och epicentrum. Vi passerar ödsliga gårdar där rostiga traktorer står parkerade. Rätt som det är tar en stor vit hund rygg på vår bil och skäller hejdlöst vilket förstärker intrycket av ogästvänlighet.
Men den sicilianska landsbygden är komplex; å ena sidan det litet karga och hårda – å andra sidan allt det vackra.
”Alla är här på grund av Gudfadern”
Det vildvuxna bergiga och de gröna kullarna på öns inland, de branta klipporna vid kusten, de kilometerlånga stränderna och det azurblå Medelhavet – och mitt i all tjockskallighet också mänsklig värme och öppenhet. Väl framme i Corleone räddas vi av Gennaro, ägare till den enda restaurang som tycks vara öppen i stan under vårt besök, som olyckligtvis sammanfaller med Festa della Liberazione; den nationella helgdag då italienarna firar frigörandet från fascismen den 25 april 1945.
– Vi har väldigt mycket turister här i Corleone under våren och sommaren. De allra flesta, om inte alla, känner till stan från Gudfadernfilmerna. Det är därför de kommer hit, säger Gennaro.
Men att det mesta är stängt just den här dagen gör kanske inte så mycket. Corleone var så pass välutvecklat redan på 1970-talet att scenerna till den första Gudfadernfilmen, i vilken Al Pacinos rollkaraktär Michael Corleone gömde sig på Sicilien, i stället spelades in i Taormina på Siciliens östkust.
Stan har inte särskilt mycket att erbjuda. Men ett stort foto på Michael och hans livvakter inne i centrum vittnar ändå om Corleones plats i filmhistorien. Giovanni Falcones och Paolo Borsellinos torg i stan vittnar om något annat; namngivet efter de två åklagare som mördades av maffian i början av 1990-talet.
En timmes bilfärd norrut från Corleone ligger Siciliens huvudstad och självklara medelpunkt; Palermo.
Där rundades Gudfaderntrilogin av på operahusets trapp, och där sluter också vi vår sicilianska maffiacirkel bland moriska monument, fallfärdiga fasader och högljudda matmarknader. Om dessa och allt annat som vi hinner med under vår Sicilienvecka – Etna, Taormina, arkeologiska parken Neapolis, fotbollsderbyt mellan Catania och Palermo, den hisnande utsikten från bergsbyn Erice – får det skrivas om i andra resereportage.
