Bodil jobbade som volontär i Mexiko
20-åriga Bodil Kero från Finström tog examen från Ålands lyceum 2006. Då hade hon ingen aning om vad hon ville göra med livet, och dagarna spenderade hon på en matvarubutik i Mariehamn.
Ett drygt år senare kan hon berätta om de erfarenheter som ett halvår långt volontärjobb i Mexiko har gett henne.
Hur kommer det sig att du blev volontär?
– Min spanskalärare från Lusse, Helena Enroos, kom in i butiken där jag sommarjobbade och började prata med mig om vad jag skulle göra till hösten. Hon tipsade mig om centret Piña Palmera där hon själv arbetat som volontär, och jag kunde sedan inte tänka på något annat än det på hela dagen. Det slutade med att jag mailade föreståndaren på centret och hon välkomnade mig direkt, jag skulle få komma i början av januari.
Piña Palmera är ett utvecklings- och rehabiliteringscenter för barn och ungdomar med fysiska och/eller mentala funktionsstörningar. Centret tar varje år emot en mängd volontärer, både personer med utbildning på området, personer som gör praktik och personer som Bodil, som inte alls har några förkunskaper om funktionsstörningar.
– Man får hjälpa till med det man klarar av, hjälpa till där man kan, säger Bodil.
Förståelse
När Bodil kom ner till Piña Palmera, som ligger i södra Mexiko på Stillahavskusten, fick hon som första uppgift gå en kurs i hur det är att vara funktionshindrad.
– Alla volontärer fick varsitt handikapp, en fick vara blind, en döv, en stum och så vidare. Jag själv fick mina ben spjälade. Då märkte man verkligen hur svårt det var att vara funktionshindrad, bara att sätta sig ner var svårt att göra själv. Man fick en större förståelse.
Bodil berättar att de första två månaderna på centret var tuffa.
– Då längtade jag hem lite. Jag kunde inte språket och kände inte till kulturen, så då kändes det hopplöst ibland. Men alla människor där var fantastiska, och när jag väl skulle åka därifrån var det svårt att lämna alla.
Svensk grundare
Arbetet på centret inkluderade många olika uppgifter. Den viktigaste sysslan var att ta hand om de fyra gravt handikappade som bodde på centret permanent. Därtill kunde man arbeta i köket, vaktmästeriet, verkstaden, trädgården, pappersåtervinningen eller affären.
– I verkstaden tillverkades hjälpmedel till patienterna, i trädgården odlades frukt och grönsaker till centret samt till försäljning och i pappersåtervinningen tillverkades till exempel böcker av återvunnet papper. I affären såldes sedan diverse hantverk och böcker för att bidra till centrets finansiering.
Bodil berättar att Piña Palmera finansieras med hjälp av bidrag. I Sverige finns föreningen Palmeras vänner och de hjälper till genom medlemsavgifter och donationer.
– Det var nämligen en svensk kvinna och hennes mexikanske man som startade centret 1986 och drev det fram till 2003.
Guatemala
Bodil hann även med en två veckor lång semester i Sydamerika. Då åkte hon och en av de svenska volontärerna till Guatemala.
– Vi backpackade runt där, det var jättebra och jätteroligt. De sista dagarna innan jag reste hem var jag också ledig, då hann jag med en resa upp i bergen.
I arbetet fick Bodil också se mer av Mexiko. Centret ordnade bland annat miniläger ute i bergsbyarna och vid två tillfällen följde Bodil med på dessa.
– Det var personer som bor i eller i närheten av byarna som deltog i lägren. Att vara med var gratis, men de fick bjuda oss på mat hemma hos någon i byn. Det var väldigt intressant, att få se hur de bodde och levde.
I juli återvände Bodil till Åland. Åka tillbaka vill hon absolut göra, kanske bara för att hälsa på, kanske för att jobba.
– Och om man är intresserad så kan jag verkligen rekommendera att man åker iväg. Jag lärde mig jättemycket under min tid där, både om mig själv och om andra. Plus att jag lärde mig ett nytt språk, ett nytt land och en ny kultur.
Mer om Piña Palmera kan man läsa på centrets hemsida http://www.pinapalmera.org eller på Föreningen Palmeras vänners hemsida http://www.palmerasvanner.se.
