Kvinnorna på Åland har alltid varit driftiga
Kvinnor kan. Det blev temat för det senaste numret av Spirkasen som ges ut av föreningen Ålandsforskarna. Projektgruppen har samlat 14 kvinnohistorier från 1800-talet till idag.
Eva Sundberg från Kumlinge Björkö, Annica Dahlbjörk från Eckerö Marby, Monica Sandberg från Eckerö Torp och Kristina Jansson från Saltvik Sonröda utgör den projektgrupp som tagit fram det senaste numret av Spirkasen.
Demonstrativt vill de presentera sig med vilken by de kommer ifrån.
– Bytillhörigheten är något som håller på att försvinna, så jag tycker man lägga till det där man kan, säger Eva.
De har inte träffats på länge pågrund av pandemin. Föreningen har gått på sparlåga, berättar det.
Ålandsforskarna samlar in information om olika ämnen för att berätta om livet på Åland. Bland deras publikationer ingår flera byaböcker och andra samlingar av arkivmaterial.
Spirkasen, Ålandsforskarnas medlemstidning, har inte getts ut seden 2013.
– Det rycket till i oss att vi borde göra något igen. Då kom Kristina med idén om att vi skulle skriva om kvinnoliv.
De andra i gruppen hoppade på projektet direkt.
– Jag har läst mycket alandica och det är bara gubbar där. Det var dags att lyfta fram kvinnorna, säger Kristina.
Annika håller med.
– Åland har en unik kvinnohistoria. På Åland har det krävts att alla medverkar, säger hon.
Till slut blev det en tidning som skildrar 14 kvinnors liv och öde på Åland. Från 1800-talet till idag.
Driftighet och mod
Kvinnornas livssituation formade dem som människor.
– Jag slogs av deras driftighet och tron på den egna förmågan. Det styr dem genom de utmaningar som kommer med att bo på Åland, säger Monica.
Flera av berättelserna kommer direkt från muntliga källor. De har tidigare inte dokumenterats på samma sätt som nu.
– Jag tänker på Olga Fagerström och det hårda livet på Finbo. Det finns mycket skrivet om Finbo, men inte om Olga. Alla reste kors och tvärs. Olga var den fasta punkten. Det var dags att berätta hennes historia, berättar Eva.
– Lärarinnan Alina Kock är en annan sådan som vi ville föra fram. En riktig tuffing, säger Annica.
Flera av kvinnorna är inflyttande. De har av olika orsaker byggt upp sina liv på Åland.
Gruppen tycker att Helli Lylanders historia är särskilt gripande. År 1944 tvingades hon fly undan kriget i Karelen. Hon skulle aldrig få komma tillbaka.
Under tiden skrev Helli både dagbok och dikter som Ålandsforskarna tagit del av.
Fick nytt hem
År 1946 fick hon anställning som piga på gården Nygårds på Björkö. Språkbarriären var till en början utmanande och hon längtade ofta hem till Karelen.
– Hemmet hon längtade tillbaka till fanns inte kvar längre. Därför är det särskilt rörande att läsa de hennes sista dagboksanteckningar från tiden på Björkö. Hon accepterade slutligen Åland som sitt nya hem. Karelen var ett avslutat kapitel, henne säger Eva.
Helli fortsatte att skriva poesi under hela sin livstid. Texter av Helli, Mirjam Öberg och Eeva Klipi ligger som grund för konsertberättelsen ”Karelen, Karelen” som uppfördes i samband med Finlands 100-årsjubileum.
Finns mer
– Vi har behövt hålla tillbaka lite. Det finns tillräckligt med straka kvinnohistorier för en bok skulle jag tro, säger Eva.
Föreningen har ny glöd att fortsätta sin verksamhet.
– Människor glöms bort väldigt fort, men skriver man ner deras historia så finns de kvar. Det är ett viktigt arbete, säger Monica.
– Och viktigt att det finns människor som fortsätter göra det, tillägger Eva och Annica.
