DELA
Foto: Privat

Kurt Simons minns barndomens krig

Den senaste veckans utveckling har väckt många frågor om säkerhet även på Åland. Konstnären Kurt Simons minns hur han, som barn i Mariehamn, fick skynda sig till skyddsrummet när flyglarmet gick.

Dagens krigsbulletiner väcker tidiga minnen till liv. När man föds i, och växer upp i ett pågående krigstillstånd så vet man inget annat än att så ser världen ut. Mina båda föräldrar var ibland klädda i gråa uniformer. Min mor som var före detta sjuksköterska tillhörde Lottakåren. Min far satt i köket och putsade och laddade ett armégevär.

Varje måndag klockan tolv testades flyglarmet i Mariehamn. Den närmaste sirenen fanns på den då nybyggda biografens tak. Ibland gick larmet i mörka natten. Påbud om mörkläggning rådde i Mariehamn. När skymningen föll på drogs de svarta rullgardinerna ner. Gatlyktan utanför i hörnet var försedd med en svart strut som riktade en svag ljusstråle rakt ner. De få ­bilar som hade trafiktillstånd hade lyktorna förtäckta. Endast en smal springa med ljus fick synas.

Vi bodde då i hörnet av Östra Skolgatan och Köpmansgatan. Ett hus för fyra familjer.

Husets bastu som var belägen mitt i källarplanet fungerade som skyddsrum. Den användes sällan för sitt ändamål. Veden behövdes antagligen bättre i husets värmepanna.

I den övre våningen där vi bodde hade vi i hallen en korg packad med kläder, en ficklampa och en termos. Den ryckte vi med oss när larmet gick.

Vi var två barn i huset. Kerstin och jag. Vi fick ligga på bastulaven inlindade i filtar. En gång var Kerstin mycket ledsen. Hon hade bara fått med sig en strumpa. Belysningen var mycket sparsam och enkel. I den bastanta bastudörren fanns ett litet fönster med en hylla på utsidan. På den stod en oljelampa med sparsam låga i ett sotigt glas.

Jag minns stämningen som tryckt. Man samtalade med låg röst och suckade över det ena och det andra.

När tiden började kännas lång tog typografen Runar Backman fram sin pipa. Han gick ut på gården för att röka och samtidigt spana efter flygplan på den mörka himlen, som han uttryckte det.

Enstaka minnen berättades från forna tider. Gårdsägaren Erik Jansson och hans hustru Agda hade bott i Amerika. Agda plågades nu av kräfta. John Wennström, en åldrad och trött vårdöskeppare av den gamla stammen, fann tillvaron obekväm. Jenny, hans fru var betydligt piggare. Deras nästan vuxna barn Eddy och Gurli var inte så ofta här. Min far som rundat hornet fyra gånger, bidrog sällan med någon historia. För det mesta satt alla i en dämpad stämning och hoppades på att eventuella bomber skulle falla i den närbelägna skogen. Eller så lyssnade man efter att signalen ”faran över” skulle komma så att man fick gå upp och lägga sig.

En vårkväll när det ännu var ljust gick larmet. Köpmannen Einar Karlsson som var på väg hem, måste enligt de krigstida bestämmelserna, omedelbart uppsöka närmaste skyddsrum. En skylt på vårt hus anvisade om detta. Därför hamnade han i vårt sällskap.

Han välkomnades, och började genast dra roliga historier. Med åtföljande glada skratt. Han blev senare i min ungdom en glädje­spridare i nyårsrevyerna och Teaterföreningen.

Så småningom uppmärksammade jag det ofta återkommande uttrycket ”före kriget”. En förfluten tid när det hade funnits bilar i Fordaffären, kaffe i Mariehamns kaffehandel och karameller i andelshandelns avdelning för kolonialvaror.