DELA
Foto: Foto: Stefan Öhberg<07_Bildrubrik>NYA MÄTARE Beredskapen inför en kärnkraftsolycka i omvärlden är betydligt bättre i dag än för 30 år sedan. Sedan Per-Anders Nordqvist gick i pension för tolv år sedan har mätutrustningen vid räddningsverket (bilden) och på andra platser på Åland förnyats.

Han mätte och berättade när andra stod rådvilla

Per-Anders Nordqvist, vice brandchef och stadens befolkningsskyddschef, agerade resolut när det första larmet om förhöjda strålningshalter kom i slutet av april 1986.

Han började genast mäta radioaktiviteten på eget bevåg.

– Någon måste ju göra något, är hans enkla förklaring när vi 30 år efter katastrofen i Tjernobyl åter träffas för att minnas det som hände.

Under de tre decennier som gått har hälften av det radioaktiva cesium 137 som regnade ner på Åland ett par dygn efter olyckan försvunnit. Halveringstiden är 30 år och radioaktiviteten har omvandlats till ofarliga beståndsdelar.

Men hälften finns fortfarande kvar i viltkött, svamp och bär. Kvar finns också vetskapen om att radioaktivt material som slungas upp i luften i en kärnkraftsexplosion rör sig långa vägare med luftströmmarna och att ingen kan vara säker på var de farliga partiklarna landar och vilken skada de åstadkommer.

Först på måndagen, två dygn efter explosionen 500 kilometer bort, hörde han på Sveriges radio om en misstänkt läcka i kärnkraftverket i Forsmark och att personalen och närboende hade evakuerats.

– Jag pratade med förmännen på jobbet och aktiverade genast mätningen trots att vår fasta mätare inte alarmerade, berättar Per-Anders Nordqvist.

Per-Anders Nordqvist i papperstidningen eller e-Nyan!