Existentialistisk pjäs som berör
Teaterpjäsen ”Kommer och försvinner” hade premiär i lördags. Pjäsen lämnar tomma rum för åskådaren att fylla i och roar publiken med absurda diskussioner. Ensemblen gör en imponerande insats som gestaltar människans komplicerade psyke.
Teaterpjäsen ”Kommer och försvinner” hade premiär i lördags. Pjäsen lämnar tomma rum för åskådaren att fylla i och roar publiken med absurda diskussioner. Ensemblen gör en imponerande insats som gestaltar människans komplicerade psyke.
Nya Åland besökte premiären av pjäsen ”Kommer och försvinner” på Teater Gården i lördags. Som Nya Åland tidigare har skrivit har pjäsen manus av den svenske dramatikern Lars Norén, som gick bort tidigare i år.
Premiären inleddes med en kort inledning av Marc Svahnström som funderar om Lars Norén har potential till att bli en av Nordens största samtidsdramatiker, om namnet Norén kommer att klinga lika mycket i framtiden som namnen Ibsen och Strindberg.
Svahnström påminner även publiken om texten som föregick denna, pjäsen ”Sju tre” (1999). Till den pjäsen intervjuade Norén brottslingar som sedan också gestaltade rollerna, det hela gick väldigt snett i och med att brottslingarna rymde och genomförde ett bankrån som ledde till två polisers död, vilka blev kända som morden i Malexander.
Tomma rum
Att Norén var intresserad av den irländske dramatikern Samuel Beckett märks i denna pjäs. Det tar sig i uttryck av upprepningar och repliker kantade av nonsens. Pjäsen är fylld av existentialism och tomma rum för åskådaren att fylla i. Varje åskådare kommer således att uppleva denna pjäs på olika sätt, vilket visar pjäsens bredd och rikedom. Tolkningsmöjligheterna är många. Om man funderar lite över namnet, ”Kommer och försvinner”, kan namnet leka med pjäsen på flera vis. Under pjäsens gång är det många frågor och minnen som kommer och försvinner, ingenting stannar riktigt kvar eller är helt begripligt. Detta leder till flera absurda scener med skratt från publiken.
I pjäsen har vi George (Sue Lemström) som i början ligger på ett bord med en filt över sig. George är omgiven av två män. Som åskådare kan man tolka Marc Svahnström och Jon Henriksen som Georges inre tankar och röster gestaltade i människor. Pjäsen är psykologisk och som åskådare är det svårt att gå därifrån utan att själv börja fundera över vem man är och andra liknande frågor.
Absurda diskussioner
Själva teaterscenen är ganska avskalad, vilket gör att man verkligen kommer nära skådespelarna, det finns inte mycket att gömma sig bakom. Scenografin gifter sig väl med pjäsens handling. Som åskådare slukades jag in i pjäsen och glömde omvärlden för en stund.
Under pjäsens gång förekommer flera absurda diskussioner mellan George och de två personerna. Till exempel vad George ska ha på sig blir en stor fråga. Det som gör det hela absurt är att George inte verkar veta vem dessa två män är, han ställer dem flera frågor.
Skådespelarna använder sig genom pjäsens gång mycket skickligt av tonläge, röstvolym och kroppsspråk. Existentialismen syns bland annat i frågor som: ”När förstår man att man förstår något?”. Flera filosofiska ordlekar tar plats under pjäsens gång som inte är alltför enkla att hänga med i.
Det undermedvetna
En olycklig barndom gör sig påmind genom dessa två män som gestaltar Georges inre värld. De två männen funderar kring vad de tycker om George och en av dem (Jon Henriksen) säger att pappan våldtog George och att han försöker få George att leva med det. Detta får mig att fundera över om dessa män kan vara personer som uppkommit under Georges barndom, i situationer där livet blivit så hemskt att George som barn dissocierat sig för att överleva, skapat andra versioner av sig själv att kunna stiga in i för att överleva. Mannen har också en stor empati för George och gråter när han tänker på allting som George varit tvungen att gå igenom.
En väldigt rörande scen är när mannen sätter handen framför ögonen och utbrister: ”Jag ser ändå – jag kan inte sluta se”. Gestaltningen av Jon Henriksen är gripande, hans tonläge brister, ögonen tåras och jag som åskådare kan känna smärtan som genomsyrar han röst.
Pjäsen för mina tankar till det undermedvetna och Sigmund Freud. I och med att pjäsen har tre huvudkaraktärer, kan pjäsen tänkas leka med Freuds tanke om att psyket kan delas in i detet, jaget och överjaget.
Pjäsen ”Kommer och Försvinner” är existentialistisk, psykologisk och filosofisk. Under pjäsens gång är det snabba kast mellan väldigt seriösa existentiella frågor och helt slumpmässiga funderingar. Detta gör att det är svårt att hänga med i alla svängar och att hitta en röd tråd genom det hela, men det kan kanske ses som en symbol för livet. Jag ser det som att den röda tråden blir att det inte finns någon röd tråd. Pjäsen visar livets förvirrande vandring och gestaltar en människas inre värld konkret i människor.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
