De åländska rösterna kan bli avgörande
Det kan tyckas oinspirerande att engagera sig i ett val mellan två huvudkandidater som inte kommer att bli invalda.
Men i valspurten mellan Anton Nilsson och Camilla Gunell utspelar sig en större kamp där de åländska rösterna kan få stor betydelse.
I dag börjar förhandsröstningen till Europaparlamentsvalet. Finland kämpar om sammanlagt 13 platser i Europaparlamentet. Finland har som bekant ett fjortonde mandat att vänta, föutsatt att britterna lyckas lösa den gordiska knut som brexit har blivit för det nationella parlamentet. Britterna går också till EU-val i maj, och har kvar sina stolar så länge brexit inte är genomfört.
Enligt Politicos senaste prognos ser Sannfinländarna ut att vinna. Prognosen tyder också på att de finländska Socialdemokraterna kan ta tre mandat, ett mer än i förra valet och precis vad Camilla Gunell hoppas på.
Enligt hennes egen utsago har partiet två givna huvudkandidater i Miapetra Kumpula-Natri och Eero Heinäluoma. I kölvattnet utspelar sig en kamp om vem som tar den tredje platsen, en kamp hon hoppas blanda sig i.
Gunell måste överträffa förväntningarna med god marginal för att ha en chans, samtidigt som de socialdemokratiska rösterna i övrigt måste koncentreras till de två främsta kandidaterna.
I samma jämförelse som ger Socialdemokraterna tre platser står SFP utanför parlamentet helt och hållet. Ett stöd på fyra procent ser inte ut att räcka.
Det är förstås oroande för nuvarande ledamot Nils Torvalds, speciellt eftersom ett paket med 10 000 röster knappast levereras från Åland den här gången. Små partier tenderar däremot att undervärderas i stora undersökningar varför man inte ska måla upp domedagsrubriker riktigt än.
Prognoser är förstås ingenting annat än prognoser.
Ett stycke valmatematik indikerar att ingen av de åländska kandidaterna har särskilt stora chanser att ta sig in, ens om allting skulle stämma för en av dem. Senast gjorde Socialdemokraterna i Finland ett dåligt EU-val och fick bara 12,3 procent av rösterna.
Då var det partiets andra namn, Miapetra Kumpula-Natri, som tog den trettonde och sista platsen till parlamentet med 40 000 personliga röster och ett jämförelsetal på 106 000 röster.
Socialdemokraterna kan mycket väl samla ihop fler än 300 000 röster vilket borde räcka till tre mandat, men för att ta det tredje och sista krävs ett högt personligt röstetal. Trots ett dåligt val för partiet senast fick Socialdemokraternas trea Timo Harakka nästan 23 000 röster. Det är ett resultat i stil med Harakkas eller ännu högre som Gunell behöver för att bli parlamentariker.
Nils Torvalds jämförelsetal var 116 000 och hans personliga röstetal 29 000. Utan de 11 000 åländska rösterna hade Torvalds tagit den trettonde stolen, istället för den tionde i ordningen. Det visar hur små marginaler det ändå handlar om. Kampen om de trettonde och fjortonde mandaten kan mycket väl ha både SFP och SDP som huvudkandidater. Då kan de åländska rösterna vara direkt avgörande.
Flera insändarskribenter uppmanar ålänningarna att taktikrösta på SFP:s tilltänkta röstsamlare på Åland, Anton Nilsson. Även om det finns någonting tråkigt i att behöva uttala att en röst på Nilsson är taktik så är det tyvärr verkligheten.
Visst finns det en teori om att Nilsson kan bli tvåa på SFP:s lista och därför stå först i kö om den invalda ledamoten (troligtvis Torvalds) lämnar sitt uppdrag före nästa val, men det förefaller inte heller sannolikt.
Britt Lundberg samlade ihop 10 000 röster senast, fick 83 procent av de åländska rösterna samtidigt som Åland gjorde ett rekordval. 57,3 procents valdeltagande var det högsta någonsin på Åland i ett EU-val och dessutom bäst i Finland – långt över det nationella snittet på cirka 40 procent. Hon blev trea på SFP:s lista. Tvåan, Christina Gestrin, fick 16 000 personliga röster.
Att Nilsson skulle återupprepa Lundbergs bedrift samtidigt som valdeltagandet blir så splittrat i resten av SFP att 10 000 röster räcker till andra plats är förstås inte omöjligt, men det kräver precis som i fallet Gunell att Nilsson gör ett extraordinärt valresultat.
De åländska rösterna kommer att spela en stor roll söndagen den 26 maj. Den uppenbara risken är att två starka åländska kandidater delar på de åländska rösterna så att ingen kandidat med ålandskoppling får plats i parlamentet. Men de åländska rösterna kan också vara den lilla fördel som krävs för att få en stol istället för att stå utanför.
Även om de åländska kandidaterna inte når sina högt ställda mål kan den åländska kampen kan bli betydelsefull i ett större perspektiv.
