Återinför presstödet!
När Nya Åland nyligen gick ut med beskedet att tidningen framöver kommer ut oftare på nätet än på papper så var det lätt chockartat för en äldre generation.
Men får man tro pol.dr. Ari Nykvist, som leder utbildning i masskommunikation vid Åbo Akademi, så blir eländet betydligt värre om de seriösa medierna inte finns på nätet. Frågan är vem som betalar.
Nykvist besökte Ålands journalister förra veckan.
Unga människor, och då handlar det inte om tonåringar, får nyheter direkt i mobilen. Den utvecklingen går rasande snabbt. För den här gruppen läsare är papperstidningen inget alternativ, åtminstone inte högprioriterat.
Vi vet vid det här laget också att mycket av det som publiceras på nätet är mindre relevant eller åtminstone inte resultat av kritisk granskning.
Det skrivs artiklar mot vaccinering, det varnas för strålningsrisk för dem som använder mobiltelefon eller sitter vid datorn och annat skrämmande. Artiklarna backas upp med hänvisningar till forskningsresultat runtom i världen. Det man lätt ”glömmer” är att kolla upp om det finns forskning som visar på motsatt resultat. Man vill få sina egna misstankar bekräftade och sätter punkt där. När så seriösa forskare försöker ställa till rätta så anklagas de för att vara köpta eller av andra orsaker vara ute för att skada.
Hur mycket mer av den sortens missinformation skulle vi inte ha, om det inte parallellt med det okritiska flödet på nätet fanns gammaldags, kritiskt granskande medier? Medier som har en ansvarig utgivare, som kan ställas till svars om det som publiceras är fel.
Så vart är vi på väg?
Medierna, de gamla kritiska, har det kärvt. Läsarna sysslar med gud vet vad, men inte sitter de vid morgonkaffet med sin morgontidning, så som man kunde förvänta sig av seriösa läsare.
Vad händer om de yngre generationerna läsare väljer bort seriös information? Inte vill läsa papperstidningar och inte vill betala för nyheter på nätet? Finns där en risk för fördumning? Ari Nykvist säger att läsarna inte är dumma. Om och när det händer något så tar de reda på. Men om de inte vet att det händer?
Hur motverka det? Enda sättet är att de seriösa medierna delar med sig, som Nykvist uttryckte det, det vill säga sätter ut sitt material på nätet. Public service-radion och -TVn finns där redan, gratis, betalda av samhället via licenser och skatt, medan de kommersiella medierna måste få in pengar via prenumerationer och annonser för att betala sina journalister.
Det man är beredd att betala för är trovärdig journalistik, säger Nykvist. Man vill gärna tro honom. Men är de beredda tillräckligt många?
Om inte, så finns det en annan, riktigt gammaldags lösning på detta nya problem. Alla tycker garanterat inte om den, men om man vill slå vakt om mångfalden i utbudet så är det det som gäller. Återinför presstödet.
Om samhället inte vill fördummas, om makthavarna värdesätter seriös, kritiskt granskande journalistik av olika färg som bas för ett demokratiskt samhälle, då måste det gå att satsa på detta. Att det inte finns pengar är inget argument. Har vi hört någon politiker säga att det inte finns pengar att ordna val? Hur många politiker ifrågasätter partistödet? Det är samma demokrati det handlar om.
Det här är ingen åländsk fråga. Men den är stor och den är viktig. Om medierna inte har råd att förse oss med relevant information, om de inte orkar hålla igång en debatt där olika sidor av samhället granskas och kommer till tals, var hamnar vi då?
Harriet Tuominen
