DELA

Yttrandefrihet är också en skyldighet

Årets Nobelpris i litteratur gick till den kinesiske författaren Mo Yan.
Många har inför och efter prisutdelningen hävdat att Mo Yan inte i tillräcklig grad uttryckt sitt stöd för dissidenter och förtryckta i Kina, och att han i alltför hög grad spelat med de kinesiska makthavarna.
Det kanske är så. Den som läser till exempel ”Vitlöksballaderna”, en fantastisk och mycket otäck beskrivning av fattig-Kina, kan inte hitta många förskönande ord om kommunistpartiets roll och betydelse. Tvärtom. Det är en berättelse och förtryck, misär, maktmissbruk och korruption.

Andra som är bättre insatta må bedöma det där. På hemmaplan kan diskussionen dock leda vidare till en reflektion och yttrandefriheten och hur man använder den.
I vårt land får vem som helst säga vad som helst. Ingen behöver vara rädd för sitt liv, för sin familj eller sin karriär för att man uttrycker kritik mot regeringen. Vi är vana med att man får häckla allt och alla, från kändisar och kungahus till ministrar och företagsledare.
I syndafloden av åsikter (och kränkningar) på nätet har gränserna blivit ännu vidare. Tycker du att någon är ful och irriterande – säg det bara, för det får inga konsekvenser. Inte för dig i alla fall. Du kan vara vem du vill, hur du vill, mot vem du vill.

Inte ens i detta land, bland de tryggaste i världen när det gäller den fundamentala friheten att yttra sin åsikt, vågar särskilt många stå för sina åsikter. Så fort det bränner till gömmer man sig bakom pseudonymer eller låter bli att tala alls.
De som talar gör det oftast i tjänsten, som journalister, politiker eller lobbyister, och får pisk, anonymt förstås, för att de tar sig ton och tror att de är eller kan något.

Detta är en ynkedom. Att tala kräver mod, naturligtvis, för gör man det så syns man och andra kan tycka att man har fel. Men i vårt land kräver det så mycket mindre mod än på många andra ställen, där människor ändå vågar.
Mo Yan må ha brustit i klarhet i sitt stöd till dissidenter i Kina, men han har också skrivit om hur man i enpartidiktaturen Kina, i modern tid, ätit löss för att mätta sin hunger. Det är att balansera på slak lina.

I vår debatt är det många som inte ens försöker, fast allt är tillåtet.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax