Visst orkar många jobba mer, men håll kvar viss valfrihet
Är du 52 år och ser fram emot en hägrande pensionärstillvaro om 11 år? Glöm det. Du skall orka ytterligare två år. En helt rimlig pensionsålder sett i ett historiskt perspektiv.
Men varför slopas deltidspensionen?
Arbetsmarknadsparterna är överens om när och hur privatanställda kan gå i pension framöver. De högutbildades Akava står utanför, men lär omfattas av den nya lagen
Och villkoren för den offentliga sektorn kommer inte att skilja sig stort, inte ens på Åland, även om landskapet har lagstiftningsbehörighet. Knappast någon vill upprepa fadäsen med att ge de offentligt anställda betald ledighet på självstyrelsedagen medan privatanställda får jobba på som vanligt.
I dag kan man få arbetspension vid 63 år, men får då lägre pension. Jobbar man till 65 får man full pension och efter det höjd pension till 68.
Den faktiska pensionsåldern ligger emellertid på drygt 60 år, beroende på förtids- och sjukpensioneringar.
Motståndet mot höjd pensionsålder var till en början kompakt på arbetstagarsidan. Den allmänna uppfattningen är att folk skall få gå i pension medan de ännu är friska och orkar njuta av tillvaron.
Men hur länge skall det njutningsfyllda pågå?
På nätet, Yles webbsida, kan man läsa att kungliga tjänstemän, oftast adel, hade en viss pension redan på 1600-talet. I början av 1800-talet kunde kejserliga tjänstemän i Finland få pension vid 70 år. 1826 sänktes åldern till 65. Medellivslängden låg då kring 40 år!
När allmän folkpensionen infördes 1939 sattes pensionsåldern till 65 år. Den beräknade livslängden för såväl kvinnor som män låg då under 60 år.
I inget fall ovan var det alltså tänkt att pensionstryggheten skulle gälla mer än en mycket begränsad del i slutet av livet.
I dag kan man alltså ta ut sin arbetspension vid 63 år och leva till 80 eller mer. Vi är friskare än förut, lever längre än förut och arbetar en kortare del av livet än förut. Det har blivit bättre på alla sätt.
I ett historiskt perspektiv är det alltså inte orimligt att arbeta mer. De flesta av oss är friska nog att orka det. Inte heller i ett europeiskt perspektiv är det orimligt. Av 28 EU-länder har i dag 16 en pensionsålder på 65 år eller mer. 12 av dem siktar på 67 år framöver.
Men räcker det att bara höja gränsen? Akava säger att uppgörelsen inte innehåller något som sporrar folk att arbeta längre. I dag är pensionsinförtjäningen högre efter 52 år. Det slopas, ingen morot där. Det sägs heller inget om arbetsmiljö och ledarskap. Och hur vet vi att arbetsgivarna vill ha kvar gamlingarna?
En riktigt saftig morot som försvinner är deltidspensionen, som är en lyckad lösning för dem som vill arbeta men inte orkar full tid. Varför?
Möjlighet ges visserligen att ta ut en del av pensionen i förväg från det man fyller 61 år, men då minskar den pension man får när man når full pensionsålder.
Istället för att göra det till ett nöje för 60 -are att jobba 3-4 dagar i veckan görs det till ett tvång att finnas på plats 5 dagar.
Här borde arbetsmarknadsparterna ha lyssnat på dem som utnyttjat systemet med deltidspension. Hur många har under årens lopp stannat längre tid i arbete för att möjligheten har getts att arbeta deltid?
Visst, systemet har inte varit gratis. Men vi vet inte vad det hade kostat i form av sjukpensioneringar om möjligheten till viss valfrihet inte hade funnits. Redan nu sjukpensioneras 20 000 personer per år. Det kostar miljarder.
Pensionsreformen är inte spikad i och med överenskommelsen. Den skall omfattas av regeringen och riksdagen skall stifta lag. Att döma av statsminister Alexander Stubbs entusiasm lär åtminstone inte regeringen motsätta sig.
Men man kunde kanske förbättra litet grann?
