Visa förståelse för ungdomarna
Att hötta med fingrarna mot ungdomen i en svår tid är inte det mest effektiva sättet att förmedla allvaret i coronapandemin.
Däremot borde vi bli bättre på att visa förståelse.
”Ungdomen är den tid då man bör studera visdomen; ålderdomen den tid då man bör utöva den.” Det är ett citat av filosofen Jean-Jaque Rosseau som mer än väl kan appliceras på det pekfingerskrig som utspelar sig mellan generationerna i coronatider.
De äldre anklagar de unga för att inte bry sig, medan de själva troligen glömt bort hur det är att vara ung och i början av att skapa sig en individuell och kollektiv identitet. De unga å sin sida fnyser åt de äldre, tänjer på regler och rekommendationer men glömmer kanske bort att de inte är övermänskliga.
Det är en strid så gammal som mänskligheten själv. Men denna gång kan det vara på liv och död. Åt bägge håll.
I helgen väckte en planerad ungdomsfest anstöt och ilska bland den vuxna befolkningen på ön. Detta trots att ungdomarna i fråga faktiskt, rent krasst, inte bröt mot några regler, då offentliga tillställningar får arrangeras under förutsättning att säkerheten kan garanteras.
”Men de borde ju vetat bättre”, hojtar medelåldersskaran som samlats på sociala medier för att fördöma ungdomens ignorans.
Förstås bör vi alla vidta säkerhetsåtgärder bortom de regler som de senaste månaderna justerats och omjusterats en handfull gånger.
I pandemitider säger det sig självt att en stor fest inte är lämplig och kan i förlängningen ha allvarliga konsekvenser. Men ungdomen har alltid levt just på gränsen av gränserna. Och även om de är medvetna om att vi lever i farliga tider så har det sociala umgänget för dem en vikt och betydelse som få vuxna tar i beaktande.
”Vi måste komma ihåg att det finns andra värden i livet än att förhindra smittspridning, utan att på något sätt trivialisera hotet från pandemin. Social samvaro är inte bara något tramsigt nöje. Vi behöver socialt umgänge för att må bra och det är en del av att vara människa”; säger filosofen Erik Angner i Dagens Nyheter.
Runtom i världen har unga pekats ut som ansvariga för en stor del av den tilltagande smittspridningen. Unga håller inte avstånd till varandra i samma utsträckning som den övriga befolkningen och vid fler än ett tillfälle har nattklubbar och fester varit en källa till coronakaos. Några av de pandemitoppar vi sett bland annat i Europa har tillskrivits unga som ”sänkt garden”. WHO har känt sig nödgad att vid mer än ett tillfälle ge ungdomar reprimander.
”Ni är inte övermänskliga, det här viruset kan sätta er på sjukhus i veckor eller till och med döda er. Även om ni inte blir sjuka så kan valen ni gör vara skillnaden på liv och död för någon annan”. Det sade WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus i våras, ett uttalande han varit tvungen att åter upprepa i höst.
Men det sköra med livet visar sig även i annat än i coronasviterna. I USA rapporteras det att en fjärdedel av alla unga mellan 18 och 24 haft tankar på självmord under pandemin. Ångest och missbruk ökar i takt med isoleringen som slår hårt mot de unga. Förvisade till sina rum har skärmtid, ensamhet och stress ökat.
Att de, när restriktioner stundvis luckras upp, tar tillfället i akt att gå ut på krog, festa, träffa vänner, bli kära och leva i nuet, är förståeligt. Det kan ses som vårdslöst, men det är djupt förståeligt.
Läkaren Otto Lindberg går till de ungas försvar i en artikel på Svenska Yles hemsida där han konstaterar att vi går för hårt åt de unga.
”Det är inte de unga vuxna som är den svaga länken i Europas coronastrategi, det är coronastrategin som inte beaktar de unga vuxna”, säger han.
Något förslag på en förändrad coronastrategi har han dock inte. För det är svårt att göra alla nöjda utan att ge avkall på säkerheten.
Världen har inte i modern tid upplevt något liknande och vi gör alla det bästa vi kan. Det gör även ungdomarna. De som just börjat nosa på vuxenlivet och all dess utmaningar, spänning och ansvar. Mer än vuxna nosar de i flock. Bryggan från barndomen till vuxenlivet byggs med kollektiva krafter. Den bron svajar kraftigt i pandemistormen.
Men tråkigt nog måste de unga ändå, likt vi andra, göra efterskänkningar och välja förnuftets väg framom stundens infall. Ungdomen bör, såsom Rosseau påtalar, studera visdomen. Men samtidigt bör vi vuxna utöva den visdomen och visa förståelse och sympati, snarare än att argt hötta med pekfingrarna.
Det är inte lätt för någon att leva i exceptionella tider. Därför krävs exceptionell medmänsklighet. Det gäller ålänningar i alla åldrar.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
