Vind i seglen för parlamentsplats
Förslaget om att Åland ska få en parlamentsplats har vind i seglen. Nu är det upp till regeringen i Helsingfors.
Hur ska EU-parlamentets 751 platser fördelas efter brexit 2019?
Skapa en paneuropeisk lista!
Spara bort britternas platser!
Ge självstyrande områden parlamentsplatser!
Fördelningen av platserna i Europaparlamentet är känslig fråga. Till skillnad från kommissionärerna är europaparlamentarikerna de enda direktvalda politikerna i den europeiska institutionen. Den återspeglar klart och tydlig hur ett land representeras.
Förslagen om vad som ska hända när Storbritannien lämnar EU är därför många. Men i veckan kom det hittills tyngsta: en rapport från EU-parlamentets utskott för konstitutionella frågor signerad av rapportörerna och europaparlamentarikerna Danuta Maria Hüber (EPP) och Pedro Silva Pereira (S&D).
Förslaget följer tre principer:
1. Principen om degressiv proportionalitet, att ett land med en liten befolkning får flera mandat i relation till sin befolkning än ett större land. Det gynnar små länder som Malta, Cypern och Luxemburg men missgynnar Tyskland och Frankrike.
2. Inget land ska förlora en plats.
3. En minimal omfördelning av platserna som lämnas när Storbritannien lämnar EU.
51 brittiska platser sparas bort. Det ger parlamentet lite spelrum inför framtiden. Sparar man några platser nu slipper medlemsländerna ha huggsexa om platserna nästa gång ett nytt medlemsland träder in i den europeiska gemenskapen. Dessutom glädjer det förmodligen dem som anser att parlamentet med sina 751 platser redan är för stort.
Som Nya Åland kunde berätta i går är rapportörernas förslag att Finland få ytterligare ett mandat från dagens 14. Rapporten är inte bindande i någon form utan kan snarast ses som ett diskussionsunderlag. Det slutliga förslaget kommer från rådet och det ska också godkännas av parlamentet.
Förslaget ter sig ändå realistiskt och innehåller inga stora överraskningar. Att rapportörerna kommer från de största grupperna i parlamentet borgar också för att förslaget har ett brett stöd.
I går höll EU-kommissionens ordförande Jean-Claude Juncker sitt årliga linjetal ”State of the Union”. Delar av det drygt timslånga talet faller väl samman med tanken på en åländsk parlamentsplats. Juncker säger sig vilja involvera de nationella parlamenten och civilsamhället att arbeta för Europas framtid på en nationell, regional och lokal nivå.
Lagstiftande regioner och minoriteter kommer knappast att få mest uppmärksamhet i debatten om hur platserna ska fördelas. Det kommer förmodligen tanken om en paneuropeisk lista få.
Där är tanken att lista toppkandidater som väljare i alla EU-länder kan rösta på. Den idén drömmer många om i det liberala Alde-partiet. Också Juncker sympatiserar med tanken. Enligt honom skulle den listan göra parlamentsvalen mer europeiska och demokratiska.
Så här nära har Åland aldrig varit en parlamentsplats. Men vägen till en parlamentsplats är fortfarande lång. Den senaste tidens utveckling förskjuter dock tyngdpunkten i frågan om en åländsk parlamentsplats närmare axeln Mariehamn-Helsingfors.
Landskapsregeringen hänvisar ofta till att Matti Vanhanen (C) under sin tid som statsminister lovade att en tilläggsplats skulle tillfalla Åland. Det löftet gavs 2007. Då drog Vanhanen en lans för den åländska parlamentsplatsen under EU-toppmötet i Bryssel där Tysklands förbundskansler Angela Merkel var ordförande.
Vad är ett 10 år gammalt statsministerlöfte värt i dag?
Det återstår att se. Med regeringen Sipiläs svek om vindkraftsstöd och höjd klumpsumma i minnet är det lätt att bli skeptisk.
Samtidigt är det här en tydligt påminnelse om att rikets Ålandspolitik inte får vara en konjunktursfråga. Självstyrelsen måste kunna lita på de löften som statens främsta politiska företrädare ger.
