DELA

Vill vi ha handpåläggning eller kroppsskanning?

Vad är minst obehagligt, att bli genomlyst, fullt påklädd, i jakten på gömda bomber?
Eller omklappad uppifrån ner av en vilt främmande människa i allas åsyn?
Kroppsskanning av flygpassagerare var till diskussion i Europaparlamentet i går. Inför diskussionen gick kommissionären för grundläggande rättigheter Viviane Reding ut med några krav, som enligt henne måste uppfyllas för att EU överhuvudtaget skall kunna gå med på skanning. Ett krav är att det sker frivilligt, ett annat att bilden omedelbart förstörs.
Reding talar om respekt och integritet. Vackra ord, men för länge sedan överkörda av ett säkerhetssystem, som klassar oss alla som kriminella innan motsatsen har bevisats.
Det är för all del inte bara på flygplatserna vi kontrolleras. Det finns bevakningskameror överallt i samhället numera. Men säkerhetskontrollen på flygfälten är för många väldigt obehaglig och har än så länge inte lyckats stoppa någon terrorist. Eller sitter någon inne med andra uppgifter?

I dagens säkerhetskontroll plockar vi av oss ytterkläder, eventuella kavajer/tröjor, scarfar, smycken och bälten – allt som döljer eller kan ge utslag i metalldetektorn.
Om den trots det piper blir man handgripligen genomsökt uppifrån och ner och upp igen av en vakt, som inte har gått charmkurs. Medan andra passagerare står runtomkring och väntar på sin tur. Och ser vakten leta sig fram upp under armarna, över brösten, ner över stussen och in mellan benen.
Det är så långt ifrån respekt man kan komma.
För att inte tala om äldre damer, som efter lårbensbrott har höftprotes. Detektorn man går igenom reagerar för det mesta på proteser. Så man förklarar att det sitter en protes där.
Vad händer? Man får i ett bås klä av sig för att visa ärret! Detta är inget påhitt, det har hänt. Hur behagligt är det? Och hur kan en säkerhetsvakt bedöma om ärret är av ett slag som döljer en protes?

Nu diskuteras kroppsskanning. Man blir genomlyst in på bara skinnet fullt påklädd. Och den som sitter vid apparaten ser konturerna på kroppen. Kan skilja en man från en kvinna.
Hur angenämt är det?
Spännet på bältet syns som ett spänne på bältet, silverlänken runt halsen syns som just det, mynten i fickan kan räknas om man vill och protesen i höften ser inte ut som ett dolt vapen. Dynamiten i kalsongerna kan avslöjas utan att alla andra utsätts för närgånget tafsande.
Hur illa är det om den som skannar kan se att jag är en kvinna, precis som hon kunde misstänka på utanskriften? Eller tror vi hon sitter och kollar in längden på de manliga organen? För att hindra den sortens spaning diskuteras möjligheten att åstadkomma diskreta plattor över känsliga delar av bilden.

Det är en skam för mänskligheten att den här sortens kontroller överhuvudtaget finns. Men det betyder inte att vi kommer ifrån dem. Så vad är att föredra, skanning eller handpåläggning?
Eller båda.
Om kommissionär Redings krav går igenom så kan vi välja. Och kommissionär Redings krav är bra, så man får hoppas EU följer den linjen.
Man kan lugnt utgå från att tillräckligt många väljer skanning som den enkla och snabba lösningen – och för många mindre påträngande –för att de som av olika orsaker inte vill ha det så skall kunna behandlas med litet mer respekt när de kommenderas att ställa sig med armarna ut och benen i sär.

Men någonstans borde någon starta en debatt om hur långt vi kan gå i bristande respekt för våra medmänniskor för att skydda dem mot terrorister. När blir de goda krafterna värre än de onda?

HARRIET TUOMINEN

harriet.tuominen@nyan.ax