Vill man ha äpplen ska man inte betala för päron
Just nu kanske det vore rimligt att jämföra kostnaderna mellan helt olika verksamheter, precis det där man aldrig annars får göra.
Nu blir det allvar.
Stängningen av hälsocentralen i Godby är bara det första av många tunga beslut som kommer under denna höst och nästa vår. Även om regeringen tydligs sagt att man prioriterar vård, skola och omsorg, så är det dessa tre som utgör samhällets allra största utgiftsposter och följaktligen de där inbesparingar kan göras med störst effekt.
Det är också sparåtgärderna på vård och skolor och äldreomsorg som upprör mest. Om nu ett projekt mer eller mindre får stöd får från näringsavdelningen (som hittills gått märkvärdigt ohotad i spardiskussionerna) är det inte så många som bryr sig, men när bastryggheten rubbas, då kommer reaktionerna.
Annat som ligger i riskzonen är bland annat fertilitetsbehandlingen för barnlösa par och hälsovårdarberedskapen i skärgården.
Ingen kan hävda att den åländska vården blir bättre av dessa inbesparingar. Många kommer med fog att hävda att den blir sämre. Det enda försvar som finns för att försämra en fungerande sjukvård är att pengarna helt enkelt inte räcker, att det måste finnas gränser för det allmänna åtagandet, varefter den privata sjukvårdssektorn måste träda till.
Kort sagt, att de som vill ha extra vård får betala själva, för samhället har inte råd.
Helt säkert finns det saker som går att strama åt inom vården utan att kvaliteten lider av del. Och självklart får varje sparförslag konsekvenser.
De politiker som i dag sitter i Ålands hälso- och sjukvårds styrelse har ett eländigt jobb framför sig. Det är impopulärt, det är svårt och vad man än besluter om kan det få allvarliga konsekvenser för enskilda individer.
Jag tycker inte att någon politiker eller opinionsbildare kategoriskt kan säga nej till ett enda sparförslag utan att komma med alternativ. Den tid är förbi då man bara kan skyffla problemet med en kraftigt växande offentlig sektor vidare till nästa regering. Ändå vore det intressant, rentav viktigt, att för en gångs skull sätta olika typer av verksamheter mot varann.
Om nedläggningen av hälsocentralen i Godby sparar 136.000 euro per år, vad skulle motsvarande inbesparing leda till på näringsavdelningen?
Hur mycket kostar det att hålla möte i Mariehamn med EU:s regionkommittés konstitutionella utskott? Till vilken nytta?
Om inga vägförbättringar görs under tre år, hur mycket sparar man då? De åländska vägarna är löjligt välskötta, och kunde kanske klara sig med mindre underhåll under en period?
En skada som däremot inte går att reparera är den som åsamkas människor som inte får rätt vård eller blir helt utan för att samhället sparat bort just den funktionen.
De inbesparingar som i dag görs på skolor, på förebyggande vård, på ungdomsverksamheter och på utbildning, kommer vi med all säkerhet att få äta upp i framtiden. All tidigare erfarenhet av inbesparingar på just de områdena visar att det är precis som att pinka i byxorna – först värmer det, sen blir det både kallt och blött.
Om det någonsin är viktigt att göra rätt prioriteringar och sedan utföra dem med en närmast kirurgisk precision så är det nu, när vi ska spara på det som är allra viktigast för oss. Låt oss hoppas att de som makten haver är uppgiften mogna.
