Vilken signal vill samhället ge med barnbidraget?
Varför så lågt barnbidrag till första barnet, som i alla fall kostar mest. Och ofta har unga, fattiga föräldrar?
Frågan ställdes i lagtinget, när landskapsregeringens förslag till höjda barnbidrag diskuterades i veckan.
De obundnas Gun-Mari Lindholm ifrågasatte om det är det mest optimala att ge den lägsta summan till det första barnet, då behovet av pengar är som störst.
Till det första barnet skall det inredas barnkammare, skaffas barnvagn och sittvagn, bilstol med mera. När barn nummer två anländer så finns allt detta redan. Liksom när nummer tre, fyra och fem anländer. Frisinnade Roger Jansson stödde Lindholm i hennes resonemang. Han stördes av att unga småbarnsföräldrar har ont om pengar medan de kan vara välbärgade när barnen väl är utflugna.
De två anser att det är billigare med flera barn än med ett, räknat per barn.
Visst kan man resonera så där, men vad är man i så fall ute efter? Är idén då att stöda familjer som vill ha flera barn men inte riktigt har råd? Eller vill man ge familjer med ett barn en bekymmerslös tillvaro? I debatten påpekades att signalen från samhällets sida kan uppfattas som att man inte vill ha mer än ett barn per familj om bidraget minskar med flera barn.
I dag får en familj för det första barnet 105,45 euro per månad. Det höjs nästa år med 4,3 procent till 110 euro. För det andra barnet får man nästa år 143 euro, för det tredje 185, för det fjärde 214 och för det femte och därpå följande barn 259 euro per månad. Man får alltså mer än dubbelt mer för det femte barnet än för det första.
Signalen är solklar.
Om vi nu vänder på kakan och ger det största bidraget till det första barnet så mer än fördubblas den summa samhället skall ut med. Till alla, rik som fattig. Har de obundna med stöd av frisinnade Jansson råd med det?
Detta första och största bidrag stiger under 17 år, den tid barnbidrag betalas ut, till nästan 53.000 euro per barn. Med dagens system samlar det första barnet ihop 22.440 euro på 17 år.
Om vi dessutom beaktar att de allra flesta familjer har bara ett eller två barn – det finns alltså väldigt många ”första” barn – så kommer vi upp i en rätt ansenlig summa jämfört med i dag.
Vem skall betala den? Det vill säga, var skall vi hålla igen för att få pengar till barnbidragen?
Att ha barn är inte gratis. I debatten försvarade socialminister Harriet Lindeman (fs) sitt förslag med att det kostar mer att köpa cyklar till tre barn än till ett.
Barnen kanske delvis kan ärva av varann när kläder, barnvagn, cyklar är urvuxna. Eller köpa begagnat. Det är inte nödvändigt med märkeskläder och -saker även om en del kändisar verkar ha barn (eller hund) mest som en accessoar.
Men hon påpekade också att barn är barn under en lång följd av år. Det finns annat som kostar. Dagis till exempel är inte gratis, inte ens för dem med så inkomster. Och med flera småbarn i familjen kanske det inte fungerar om båda föräldrarna heltidsarbetar. Den ena kanske blir tvungen att avstå halva lönen för att få det hela att fungera. Då behövs barnbidraget.
Och barnen blir inte billigare när de växer till sig.
Säkert kan man tänka sig ett system, där samhället står för alla kostnader för barnen vad gäller basbehovet. Och föräldrarna bidrar med lyxen i mån av möjlighet.
Men fullt så långt skall det väl inte vara nödvändigt att gå. Så hemskt kan det inte vara att ha barn att man måste få betalt för det?
