Vilken Runar är det man ska tro på?
Som lagtingsman säger Runar Karlsson ja till Kommunernas socialtjänst. Som kommunpolitiker säger han nej. Vad är det som gäller, egentligen?
Vad händer med Kommunernas socialtjänst?
Just nu ser framtiden högst osäker ut för detta projekt som är den sittande regeringens flaggskepp för en förändring av kommunstrukturen.
Runar Karlsson (C), en av tillskyndarna för denna lösning, och aktiv medlem i Susanne-gruppen, har hemma i Saltvik fått byxångest inför förändringen, och sagt nej.
Om det beror på den interna striden i Saltvik om vem som ska bli kommundirektör, eller på att man faktiskt på vägen mellan Saltvik och Mariehamn fundamentalt kan byta åsikt må vara osagt, men konstigt är det.
I denna fråga är det nämligen ja eller nej.
Ja eller nej.
Nej, det betyder kanske i Runar Karlssons fall att han säger nej på hemmaplan, men i sitt innersta ändå hoppas att någon annan (läs: ett annat parti) ska ta ansvar för att pressa fram en lösning som han vet är bra och nödvändigt för Åland som helhet.
Nej på riktigt, det betyder att den process för kommunalt samarbete som den sittande regeringen, inklusive Centern och med Runar Karlssons benägna bistånd, satsat på förfaller, och vi är tillbaka på en svidande ruta ett.
I början av regeringen Gunells mandatperiod kom man fram till att det är servicen man ska prata om, inte antalet kommuner. Det var en kompromiss man kom till för att få med Centern på tåget. Om man nu i slutet av mandatperioden sänker hela projektet, och dessutom inte lämnar någon öppning för att diskutera antalet kommuner, då kan man med fog fråga sig vem Centern har tänkt sig att samarbeta med efter valet.
Nu är det förstås inte så illa som det låter. Runar Karlssons trovärdighet må vara vacklande, men Centern som helhet sitter fortfarande i regeringen, och har inte gått ut med att man vill undandra sig regeringssamarbetet i denna fråga.
Efter den pågående remissrundan, som förstås kommer att innebära att fler kommuner än Saltvik säger nej, kommer ett lagförslag till lagtingets bord, och allt annat än ett enigt regeringsblock bakom förslaget vore en sensation.
Det är just eftersom många kommuner in i det sista kommer att spjärna emot för sina egna lösningar som KST-lagstiftningen måste vara tvingande, om den ska genomföras.
Åländsk Center har en lång tradition av att värna om kommunerna och deras självbestämmande, och det finns mycket som fortfarande talar för det, men någon gång måste man byta fot, på något sätt. Det visar inte minst de siffror och prognoser som låg till grund för regeringsprogrammet. Det finns ingen ekonomisk hållbarhet i att fortsätta producera kommunal service så som man gör det idag. Det vara alla överens om.
Kommunernas socialtjänst är en väg framåt, en väg som lagtingsledamoten Runar Karlsson öppet sagt sig stödja. Hur ska han göra när förslaget kommer till lagtinget? Åker kommunpamp Karlsson till stan då, och skiftar kostym i bilen som en annan Stålmannen, och dyker upp som lagtingsman Karlsson och röstar ja?
Politikens vägar är outgrundliga, men fullt så kolligt som detta brukar det inte vara.
