DELA

Vilka är vi, när all trygghet försvinner?

Titta er omkring, bästa läsare. Åland är vackert som en andeviskning just nu. Det är varmt och vackert. Gatorna är sopade och rena, till den grad att ett glasspapper kan sticka en argsint messare i ögonen.
Tryggheten i vårt samhälle är överväldigande. Vi går på våra gator, låter våra barn ströva fritt, vi är inte rädda för att bli bestulna eller nedslagna, och om det händer är det oftast (inte alltid) en följd av ett högriskbeteende, typ att man legat avslocknad på en parkbänk eller muckat gräl med någon i korvkön.

Våra barns tänder blir lagade. Våra gamla sover i sina sängar. Kanske är de inte alltid lyckliga och tillfreds, det är ju inte så jäkla kul att bli gammal, men de har en trygghet att de inte blir lämnade på gatan. Ingen skjuter på oss.
Ingen hetsar oss mot varann med skräckhistorier om hur omänskliga och grymma de andra är.
På sin höjd kan någon i en debatt låta undslippa sig att finnarna minsann tycker att ålänningarna fått tillräckligt.

Hur kan vi, så oerhört privilegierade, ens tänka oss hur livet är i Syrien i dag? Hur kan vi förstå vad som händer med människan i extrema situationer, i svält, nöd och våld. Och hur ska vi veta vad vi ska göra åt problemen?
På den sista frågan finns inga svar. Allt världssamfundet hittills gjort har inte fungerat. De största militära insatserna på senare tid, i Afghanistan, i Irak, har inte resulterat vare sig i trygghet, demokratisk utveckling eller varaktig fred. Möjligen har vissa stormaktsintressen och ekonomiska intressen tagits tillvara, men vad i övrigt är, är elände.

För att förstå människan, måste man gå till kulturen, till litteraturen, filmen och konsten. En nyligen utgiven bok är ”Jag var barn i Gulag” av Julian Better. Han levde sina sju första år till största delen skild från sin mamma som satt i fångläger, fostrad i olika barnhem. Han har nu bott i Sverige i nära 50 år, och vill berätta sin historia medan han finns kvar.
Den visar hur människan kan överleva totalt vidriga förhållanden, men också vad det kostar. Medmänsklighet, förmåga till känslor och empati, njutning, tillit. Det är ett liv där bara överlevnaden är måttet.

I en biografi över Emmaus-rörelsens historia säger grundaren Abbé Pierre att fattigdom inte bara är brist på materiella tillgångar, utan att fattigdom, hemlöshet och otrygghet påverkar en människa på djupet, på sätt som inte går att reparera bara genom att återföra eller tillföra materialla tillgångar.
Det är en brist på tillit till framtiden och sina egna möjligheter som blir permanent, och som håller människor kvar i fattigdom och beroende även då det finns möjligheter.

Ett tredje exempel, måhända lite pinsamt i en ledartext i en dagstidning, bevars, är den amerikanska tv-serien The Walking Dead. I den har ett virus förvandlat större delen av mänskligheten till zombies, och de som finns kvar kämpar desperat för sin överlevnad.
Det intressanta är inte monstren, utan det människorna blir när all trygghet försvinner och alla blir fiender eller konkurrenter.

Vad skulle du bli, om allt togs ifrån dig? Vem skulle du vara om du var tvungen att fly för ditt liv, och kämpa för din överlevnad?
Ett offer. En överlevare.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax