Viktigt hur det ser ut
En oroväckande trend inom politiken har förstärkts med Veronica Thörnroos senaste uttalanden om bulvanaffären. I förlängningen lurar ett samhällsskadligt politikerförakt.
Talesättet om kejsarens hustru är gammalt. Enligt den romerske historikern och moralisten Plutarchos ska Julius Caesar ha förskjutit sin fru efter att hon blivit beskylld för vänsterprassel. Hans motivering: ”kejsarens hustru får inte ens misstänkas”.
Att ta hänsyn till hur saker ser ut kan kosta på. Kompetenta beslutsfattare måste stundtals jäva sig i enskilda ärenden för anseendets skull, ibland till förfång för sakens avgörande.
Dessvärre måste det vara så. Allmänhetens förtroende för det politiska systemet bygger ju på att makthavarnas oförvitlighet är bortom all misstanke.
Annars kryper tvivlet in – och med tvivlet trollen.
Här har samtidens politik börjat knaka i fogarna. Runt om i världen har maktutövningen de senaste decennierna blivit allt naknare och mer amoralisk, strunt samma hur det ser ut.
Har trenden nått Åland? En rad skilda politiska händelser har de senaste åren rest frågetecken.
Nu senast var det följetongen om de Obundnas
ledare Bert Häggbloms eventuella olämplighet som talman. Frågan var: är det rimligt att det politiska systemets högste företrädare privat driver en firma som försöker runda åländsk lagstiftning?
Det trängda lantrådets svar i Ålands radio blev en potentiell klassiker: ”Det är inte olagligt att försöka.” Man kan misstänka att
Veronica Thörnroos bet sig i tungan sekunden efter den repliken. För inte kan hon väl ha menat att det enda kriteriet på en talmans oförvitlighet är att han inte har brutit mot lagen än, utan bara försökt?
Vid sidan om bulvanaffären har den nuvarande landskapsregeringen också på ett uppseendeväckande sätt struntat i hur det såg ut när den nya förvaltningschefen tillsattes (företrädarens son? I strid mot tjänstemännens rekommendationer?). Men fenomenet är inte begränsat till ett parti och har åtminstone ett par år på nacken.
Hållbart initiativ struntade i de optiska konsekvenserna av att stoppa en elhybridfärja, Moderaterna var både för och emot en Föglötunnel och liberalerna och socialdemokraterna lyckades aldrig förklara varför det var så till den milda grad bråttom med att slå ihop kommunerna att Åland inte ens fick rösta om saken först.
Det hela accelererade i höstas. Ålands framtid kan inte ha satt anseendet högt i kurs när Anders Eriksson över en natt konverterade till Centerns enmans-stödtrupp och Stephan Toivonens bortförklaringar av en lagtingskandidats uppenbart rasistiska Facebook-memer blev en krampaktig kullerbytta i den högre skolan.
Man kan hävda att intet är nytt under solen.
Politik har trots allt alltid haft drag av solkig kontaktsport. Men det är en farlig ursäkt.
För det är en ond cirkel vi inleder när vi struntar
i hur det ser ut. Väljarna – de per definition individuellt maktlösa – förlorar lätt illusionerna när de tycker sig se egennyttan hångrina bakom de stora orden. Då röstar de i stället på de öppet cyniska:
de ”som säger som det är.” Och vips har vi
dårfinkar och manipulatörer vid rodret.
Åland har på ett rörande och hedervärt sätt hittills alltid röstat på de kandidater vars personliga anseende varit högt, snarare än utifrån vilka ideologier de företrätt. Den som bryter mot den traditionen,
till exempel genom att sänka ribban för oförvitlighet till att inte ha brutit mot lagen, bjuder in ett
destruktivt politikerförakt.
Den som sår vind kan få skörda storm. Låt oss tillsammans hålla det politiska ovädret borta från Åland.
