DELA

Viktigare med framtiden än vad som egentligen hände

Vad var det som gjorde att Viking Line sparkade Mikael Backman? Det var den stora frågan förra veckan.
Vi borde fråga oss vad det betyder för rederiet.
Mycket har redan sagts om att Viking Line i torsdags valde att sparka sin vd Mikael Backman. Mycket mindre har blivit klarlagt om exakt vad det var som ledde styrelsen till att ta beslutet. Ekonomi, personalkritik, maktcentrering, osämja med styrelsen och den beryktade kärleksaffären. Allt har stötts och blötts.
Men vad det var som faktiskt fick styrelsen att ta beslutet? Det är fortfarande inte klarlagt.

Rederiets huvudägare och styrelseordförande, Ben Lundqvist, gjorde sig oanträffbar i torsdags. Bara ett kort konstaterande att den nyutsedde vd:n Jan Hanses var rätt man att leda Viking Line i ett pressmeddelande kom från Lundqvist.
I fredags svarade så Lundqvist i sin telefon igen, men egentligen sa han inte så speciellt mycket mer än vad som tidigare var känt. Personalens klagomål nämndes. Vada man hade klagat på? Inga kommentarer. Backmans förhållandet med Grace-intendenten Taru Kauppinen hade ingen inverkan, även om styrelsen hade synpunkter på hur det sköttes. Vilka synpunkter? Inga kommentarer. Det handlade om ledarskap, men Lundqvist ville inte kommentera vad i ledarskapet som fallerat.
Intervjuerna med Ben Lundqvist lämnade fler frågetecken än besvarade frågor.

Än viktigare än att luska reda på vad som slutligen fick styrelsens bägare att rinna över är hur detta påverkar rederiet i framtiden. Mikael Backmans kritiserade sätt att leda företaget var, vid sidan av sina brister, ett utåtriktat ledarskap. Backman ville stå i centrum, inte gömma sig bakom ”inga kommentarer”.
Med Jan Hanses är det tillbaka till grunderna. De intervjuer Hanses gav i torsdags tyder på att Viking Lines ledning kommer att inta en betydligt mer lågprofilerad hållning i framtiden. Räkenskaperna går först. Det är en tid för förvaltning, inte satsningar.
Är det rätt väg att gå? Möjligen under en tid så att stämningen lugnar ned sig och alla jobbar åt samma håll igen. Men det finns också en risk i det, nämligen stagnation.
Kryssningsbranschen på Östersjön är ett getingbo av arg konkurrens och i det närmsta krig om kunderna. Lägg därtill osäkerhet kring bunkerpriserna och, framför allt, det kommande svaveldirektivet. Frågan är inte om utan när ett av rederierna kommer att få kasta in handduken.
Håller man för låg profil i det läget är det lätt hänt att kunderna tycker att det inte finns något nytt och spännande . Lockelsen att åka med de röda båtarna blir mindre.

Innan vi målar fan på väggen allt för mycket ska vi ändå konstatera att Jan Hanses är en rutinerad VL-ledare. 26 år i bolaget gör att han kan sitt rederi utan och innan. Karisman går att ifrågasätta, liksom hur länge han kommer att bli kvar på den högsta posten. Men inte kunnandet om hur bolaget kan skötas ekonomiskt.
Nu handlar i stället mycket om huruvida han får personalen att slutas samman och komma över tidigare irritation mot ledningen/Backman.
Och att få den stora organisationen att tro på framtiden. I det arbetet går inte att gömma sig bakom skrivbord eller ”inga kommentarer”. Där handlar det om att vara lyhörd (något som verkar ha saknats under Backman) och samtidigt hålla i ekonomin med fast hand.

Viking Lines största problem är inte lösta med att Backman fick foten. De är kvar, och för Ålands skull är det viktigt att Hanses och hans ledningsgrupp reder ut stormen som kommer.

Jonas Bladh

jonas.bladh@nyan.ax