Vi vill hjälpa mer när utmaningarna hopar sig
Tvärt om mot vad man kanske tror blir vi inte mindre benägna att bidra till insamlingar när privatekonomin blir sämre. I stället ökar viljan att hjälpa andra när vi själva har det kärvt.Låt oss hålla fast vid det när vi närmar oss knaprare tider.
Vi står inför ett år med ekonomiska utmaningar. Dels väntas energikrisen med höga elräkningar som följd bli långvarig, dels påverkar inflationen vanliga hushåll som i huvudsak går runt på vanliga löner, rent konkret genom högre matpriser.
Med ett krig som pågått i mer än ett halvår nu och som därmed inte längre toppar varken medierna eller de politiska debatterna, utom vid exceptionella händelser, är det lätt att för en stund glömma bort att det är ur det som vår kris härstammar.
Men trots att kärvare tider närmar sig och risken för krigströtthet är överhängande ser inte finländarnas vilja att hjälpa ut att minska. I ett reportage i Svenska Yle förra veckan berättar flera hjälporganisationer hur kriget i Ukraina har engagerat mer än något de tidigare sett. Samtidigt tenderar man att hjälpa mer när man själv har det tuffare.
– Folk blir givmildare i sämre tider. Man känner själv av nöden och oron och vill hjälpa andra. Det är ganska motstridigt då man skulle tro att folk börjar dra in på slantarna. Men tvärtom, då donerar de mer, säger Regina Laurén på Röda Korset till Svenska Yle.
Enligt henne märks fenomenet att vi ger mer när vi själva har det svårare på flera plan – i månadsdonationer, insamlingar och vilja att jobba som frivillig. Samma mönster såg hon under den ekonomiska nedgången på 1990-talet.
Också på Åland fortsätter privatpersoner outtröttligt göra vad de kan för att dra sitt strå till stacken. I helgen lades information ut om en ny buss från Åland som kör ner till Ukraina, den här gången med extra stort lastutrymme och färre sittplatser för att få plats med så mycket förnödenheter som möjligt.
Resan är planerad till oktober, men det behövs pengar för två bränsletankar till bussen för att den ska kunna bli av. På ett dygn hade kommentarerna rasat in av folk som frågade efter kontonummer att betala till och meddelade att de lagt in en slant.
Senast i augusti skickades en hjälpsändning. De som jobbade med insamlingen överöstes med både efterfrågade saker och frågor om hur man hjälper bäst.
När den andra bussen med ukrainska flyktingar anlände till Åland i april fick arrangörerna in så mycket donerade grejer att de snabbt efter att de efterlyst donationer fick gå ut med ett nytt meddelande: ”Tack, men vi har inte plats för mer”.
Varenda gång insamlingarna gjorts har ålänningarna överväldigat projektledarna med sin hjälpvilja.
Det går att se ett mönster i vilka typer av insamlingskampanjer som engagerar mer än andra, och intresset för hjälp till ukrainska flyktingar är exceptionellt. En utmaning som flera hjälporganisationer pekar på är dock att långvariga insatser väcker minst intresse.
Men ingen krigströtthet har börjat synas i donationerna öronmärkta för Ukraina, och experterna på området vet att vi tenderar att vara mer givmilda när vi själva har det svårare.
Privatpersoners uppslutning för att stöda både de ukrainare som kommit hit och de hjälpsändningar som har skickats härifrån är anmärkningsvärd, både i Finland och på Åland. Låt oss minnas och hålla fast vid det när höstens snålblåst på riktigt närmar sig.
