Vi vill ha tandvård från vaggan till graven
Är subventionerad tandvård för alla något vi vill ha? I så fall är det bara att införa den. Det kostar, men vill vi ha det så måste vi vara beredda att betala.
Lagtinget har i budgetdebatten diskuterat olika sidor av tandvård. Vilka har rätt till billig, allmän vård och vilka skall betala fullt ut vad det kostar? Hur långa blir köerna om alla skall få tillgång till den allmänna vården, hur har man skött det på rikssidan – en del säger rätt bra, andra dåligt, vem skall man tro på?
Samtidigt verkar det råda något slags enighet om att vi inte skall ha det sämre än på rikssidan, så vad är det man diskuterar?
Inte diskuterar vi vilka som skall få gå till hälsocentralen med sin onda rygg, sin envisa hosta, sin allergi eller vad det nu kan handla om. Alla går dit. Vart skulle man annars gå? Läkare anställs i den utsträckning det behövs för att undvika långa köer. I den mån det går att rekrytera läkare.
Det finns några enstaka privata läkare, men de är oftast specialiserade på någonting eller ger ut intyg som man inte får via hälsocentralen. Och så finns det företag som har avtal med privata för personalens del.
En del åker till en privat läkarstation i Åbo, men då handlar det inte om en stukad fot eller minstingens öroninflammation. De får hälsocentralen ta hand om.
Precis på samma sätt kunde det fungera med tandvården. Man beställer tid via hälsocentralen, blir undersökt, får ett ungefärligt program på vad som skall åtgärdas och så betalar man sina 18 (?) euro.
Men det är inte så. Av orsaker som hänger ihop med pengar.
Det betyder att vi i samhället i dag har ett antal offentligt anställda tandläkare och ett betydligt större antal privata. De offentligt anställda är garanterat fullbokade. Och den så kallade marknaden brukar se till att det inte blir stor överetablering på den privata sidan. Åland har i stort sett de tandläkare som behövs, med andra ord.
Om nu den politiska ledningen anser att alla skall ha tillgång till samhällssubventionerad tandvård så kan man gå två vägar. Man kan anställa lika många till inom den offentliga vården som vi i dag har som privatpraktiserande. För det att tandvården betalas av samhället betyder inte att folk plötsligt har friskare tänder.
Den som tror att en del fortsätter betala privata taxor bara för att det är kul, den misstar sig. Det kan finnas åtgärder som det offentliga anser att inte behövs för att hålla tänder i munnen, kosmetiska och liknande saker, men det räcker inte för att hålla hela den privata tandläkarkåren sysselsatt.
Då sitter vi där med 15 nyanställda offentliga tandläkare (och lika många arbetslösa privata).
Vad kostar det? Löner för läkare, sköterskor och annan personal, arbetsutrymmen och utrustning – det är inte gratis.
Den andra vägen är att räkna ihop pengarna – alltså kostnaderna för alternativet ovan. Och köpa tjänsterna av de privata tandläkarna. De finns där redan, de känner sina patienter och deras tandhistoria. Man talar om vad man vill ha gjort och vad det får kosta. Där måste det antagligen förhandlas först.
Låter det naivt?
Möjligt, men så måste det bli i vilket fall som helst. Eller så låter de privata sig anställas av ÅHS och på så sätt ingå i systemet, vilket kanske inte är det mest sannolika.
Vi vet att det är brist på läkare i dag. Sannolikt råder det inte överutbud på tandläkare heller. Och om det offentliga betalar en del av kostnaden så kommer fler att gå oftare till tandläkare. Det behövs fler av dem, med andra ord. Var skall ÅHS ta dem om inte de privata involveras i systemet?
Så småningom kan en sådan mellanform avvecklas, så som det har skett med läkarna. I dag uppges hälften av de privata tandläkarna på Åland vara 57 år, så avvecklingen kanske rentav går litet snabbare än önskat.
Om vi skall ha en samhällssubventionerad tandvård för alla så måste de privata tandläkarna involveras. Dyrt, visst. men dyrt blir det oberoende av hur man lägger upp det. Alternativet är att låta bli. Vem tycker att det är bäst?
