Vi måste tala om problemen i skolan
Eleverna i skolorna mår allt sämre. Men problemen förminskas till en individuell bisak.
Eleverna i skolorna mår allt sämre. Nya Ålands reporter Annika Orre har i sin artikelserie om ohälsa i skolan beskrivit vardagen för ett antal elever som uttrycker oro för sin tillvaro i skolan. Några känner sig så otrygga att de inte ens orkar gå till skolan utan väljer att stanna hemma.
Det är en utveckling som är mycket oroande.
Nästan lika oroande är den reaktion som artikelserien vållat från ansvariga. Man har pekat på att majoriteten av eleverna faktiskt mår alldeles utmärkt och givit uttryck för hur svår situationen i skolan är för lärare och rektorer. Så är det.
Men samtidigt finns det också argument som förminskar problemen, och det är dessa som oroar. Man pekar på att majoriteten av eleverna faktiskt mår alldeles utmärkt, man kallar problemen för individuella.
Mellan raderna förstår man att skolan helst inte alls vill ha en debatt om lärarnas roll, om hur kontakt mellan föräldrar och skola sköts och om man tar problemen på största allvar, eller är något som noteras och behandlas som vilket problem som helst.
Skolan, liksom vård och omsorg, är en alldeles för viktig verksamhet för att inte debatteras. Helst hela tiden och med största engagemang.
Det är i skolan och i hemmen grunden för det framtida samhället läggs. Hemsituationen kan vi bara hoppas att alla föräldrar tar ansvar för, att alla föräldrar uppfostrar sina barn till det vi slentrianmässigt brukar kalla för goda medborgare. Sådana som visar respekt för medmänniskor och regler, som strävar efter att göra gott.
Skolan, däremot, är vår gemensamma sak att ta ansvar för.
I den riksomfattande undersökningen ”Hälsa i skolan” finns det en rad punkter som är oroande när det gäller utvecklingen av den åländska skolan i synnerhet, och som vår artikelserie visat, Övernäs skola i synnerhet. Det handlar om otrygghet, om mobbning och om att elever och föräldrar vittnar om att de inte tas på allvar av skolledningen.
Skolans rektor, Peter Holm, berättade Rakt på i Åland24 förra veckan om det program man infört under läsåret. Hans beskrivning av arbetet lovar gott, men varför har det tagit så lång tid att adressera problemen? Och hjälper det?
Ja, säger Holm. Nej, säger de föräldrar och elever som tagit kontakt med Nya Åland.
De flesta som från skolans håll givit sig in i debatten har talat om problemen med den, förvisso ganska lilla grupp, men ändå ökande grupp av elever som inte längre orkar gå till skolan i termer av individuella problem.
Men för oss som följt debatten ser problemen snarare ut att vara strukturella. Och att man inte tar dem på allvar.
Mariehamns stads bildningsdirektör, Kjell Nilsson, beskrev till exempel i Nyan den sjunde april sin bild av problemet så här: ”Man kan också vända på det och säga att nästan alla elever mår helt bra. Det tröstar mig i alla fall”.
Att den högste tjänstemannen inom stadens skolväsende uttrycker sig på det sättet är anmärkningsvärt. Självklart är majoriteten nöjd med sin skola och mår bra i den samma. Allt annat vore en katastrof, och Nilsson borde rimligtvis, om fallet varit så att majoriteten mådde dåligt i skolan, ha avlägsnats från sin post.
Men bortsett från det är uttalandet också beklagligt av två andra anledningar. Dels ger det intrycket att Nilsson sopar problemen under mattan eftersom så många trots allt mår bra. Det sänder signaler till organisationen om att det inte är ett allvarligt problem.
Dels säger det att Nilsson bedömer skolans välmående utifrån de starkaste, inte de som har mest behov av stöd och av att synas.
I samma tidning som nämndes nyss är det också det budskapet som Rinkebyskolans tidigare rektor, Börje Ehrstrand, kommer med. Han lyckades omskapa en av Stockholms sämsta skolor till en välmående skola. Genom att inkludera så många som möjligt.
Ehrstrand säger i Annika Orres intervju att: ”För att få en genomgripande förbättring måste man ta hand om också de elever som finns i utkanten, de som behöver mest stöd och hjälp. Det är jättebra att ni tagit upp det här till diskussion i tidningen och i teve, debatt behövs och förr eller senare leder öppenheten till förändring”.
Det finns mycket som är bra med den åländska skolorna, också på Övernäs. Men mycket kan samtidigt göras bättre.
Att förminska problem eller att inte vilja ha en stor, ständig och öppen debatt om problemen leder inte till ett bättre framtida Åland.
Jonas Bladh
Fotnot: Då jag blivit uppmärksammad på att den tidigare skrivningen kunde tydas som att jag önskar att bildningsdirektören bör avlägsnas från sin post har jag förtydligat den meningen i texten. Jag anser inte att Kjell Nilsson ska avgå, utan ville påvisa hur dåligt Nilssons argument om att de flesta trots allt mår bra i skolan är.
Jonas Bladh
