Vi kommer att behöva arbeta längre i framtiden
Världen skakar av de senaste svängningarna kring Euro-krisen. Och medan de höga herrarna och damerna säker lösningen på de akuta problem tickar den stora åldersbomben på i bakgrunden.
När den svenske statsministern Fredrik Reinfeldt tidigare i år gav offentlighet om sina tankar över hur samhället kommer att behöva förändras för att möta framtidens demografi möttes han av en lavin av kritik, spott och spe. Men om vi för en stund lägger partipolitiken åt sidan kommer de flesta sansade bedömare fram till samma slutsats som moderatledaren: folk blir äldre – och utgifterna ökar för samhället – alltså måste de offentliga intäkterna öka.
Detta är en sanning inte bara i Reinfeldts Sverige, utan också i resten av västvärlden. Det kommer att bli nödvändigt för fler att jobba längre om vi ska hålla nivåerna på den sociala välfärden.
I Tyskland började man från årsskiftet en successiv höjning av pensionsåldern från 65 till 67 år, 2029 kommer den första årskullen, den född 1967, att måsta jobba till 67. Anledningen är också där att allt fler pensionärer ska finansernas av allt färre förvärvsarbetande. Enligt tyska regeringens uträkningar finansierade tre anställda en pensionär år 2005, år 2030 är samma siffra att en anställd ska finansiera två pensionärer.
Samma slutsats har man kommit till i Frankrike och Spanien där pensionsåldern (eller snarare det antal ”intjäningsår” man beräknar systemet på där) har höjt med två år. I Baltikum har man också börjat höja pensionsåldern från strax över 60 år till närmare 65.
Att vi kommer att behöva jobba längre i framtiden är egentligen inget vi ska protestera mot, även om det känns både tungt och orättvist att verkligheten ser ut på det sättet. Utvecklingen av samhället har givit oss mediciner, levnadsstandard och aktsamhet för saker som tidigare förkortade vår ålderdom.
Däremot är det av allra största vikt att samhället, samtidigt som man kräver av folk att de ska jobba längre upp i åldern, också ställer krav både på det offentliga och arbetsgivarna att ge arbetstagarna goda förutsättningar för att orka med de ökade kraven.
Friskvård i förebyggande syfte, sjukvård, utbildning, omsorg för barnen och de gamla – allt är faktorer som gör det lättare för arbetstagarna att orka med arbetslivets utmaningar.
Reinfeldt tog i sitt förslag också upp möjligheten att byta karriär i arbetslivet. Att kunna sadla om från ett fysiskt utmanade arbete, via utbildning till ett mindre krävande jobb. Man kan misstänka att detta var grunden till ramaskriet, då det är naturligt att identifiera sig med sitt arbete, det gör de flesta av oss.
Men är tanken orimlig? Kanske borde många i Europa redan, i de ekonomiska krisernas tidevarv, redan har umgåtts med tanken mer än de faktiskt har.
Världen är i snabb förändring. Hela branscher packar ihop sina pinnar och pinaler i Europa för att finna billigare – eller bättre – arbetskraft på annat håll. Det gör att vi måste förändra vår uppfattning om vad vi ska jobba med.
Samma sak måste vi nu göra mot bakgrund av den demografiska förändringen. 2030 beräknas var fjärde finländare vara minst 65 år gammal, näst högsta siffran i Europa. Också här kommer den åldrande befolkningen allt mer att anstränga redan ansträngda finanser.
Ännu har man i Finland inte kommit någon vart i frågan om pensionsåldern efter folkstormen mot dåvarande statsministern Matti Vanhanens förslag att höja pensionsåldern till 65.
Det börjar bli dags att ta tag i frågan igen…
