DELA

Vi kan inte låta folk ligga och dö på gatan

Är det fullkomligt omöjligt att ordna någon form av uppvärmt skydd för dem, som nu saknar tak över huvudet?
Är det tillåtet att inte göra någonting?
Det är någonting som inte stämmer i diskussionerna om de hemlösa i Mariehamn.
Majoriteten i stadsfullmäktige säger att stadens sociala sektor har gjort vad den kan. Samtidigt som ingen verkar anse att folk skall sova utomhus i brist på alternativ.
Socialen har gjort en hel del, det vill säga allt det som förväntas vad gäller att erbjuda boende på normala villkor och att erbjuda vård så den boende klarar av de normala villkoren. Men om personen inte vill. Om personen vägrar anpassa sig till att andra i huset vill sova på nätterna – vi minns bekymren på Edlagården för en tid sedan – så är möjligheterna begränsade.
Enligt vad som sades i fullmäktige är tvångsvård inte möjlig. Inte än. Men hur är det när det blir 20 grader kallt, färjterminalen är stängd och trappuppgångarna låsta? Är det tänkt att folk som inte kan ta vara på sig själva skall frysa ihjäl?
Det är det här som blir så svårt. Det går ju inte att låta folk dö för att de inte vill anpassa sig till ett medel-Svenssonliv. Vi kan påstå att de har valt själva att ha det som de har det. Men vi vet inte. Vi vet inte vad som ligger bakom, vad som har lett till dagens situation. Och vi vet inte vad vi skall göra, det vill säga våra politiker vet inte.

Några frivilliga har ordnat en barack, där tre hemlösa kunde bo över vintern. De trodde att allt var klappat och klart när de fick veta att baracken inte kan placeras på stadens mark på Klinten. Missförstånd, som lätt kan uppkomma när entusiaster möter tjänstemän.
Där har vi också ett exempel på hur svårt det är ibland. Om baracken hade placerats hemma på någons gård, litet avskilt, så kanske ingen hade haft något att säga. Men nu handlar det om stadens mark och stadens myndigheter måste följa reglerna även i de mest behjärtansvärda frågor. Har man förstått tillförordnade stadsdirektören Emma Dahlén rätt, så har ingen än så länge sagt definitivt nej till baracken, så än är inte det hoppet ute.

Däremot är det svårt att förstå hur det kunde bli så här.
Staden hade Parkgatan 24 för så kallat socialt boende – för individer som inte riktigt passade in på andra håll. Huset är gammalt, borde ha rustats upp. Sånt kostar, så man valde att tömma och stänga. Vad trodde de inblandade politikerna och tjänstemännen att skulle hända med dem som bodde i huset? Föll det någon in att en och annan kanske skulle ha svårt att klara sig?
Och nytillkomna. Man kan inte utgå från att staden har ett visst antal svårplacerade och att det aldrig kommer in nya. Vad hade man tänkt sig där?
Här finns antagligen en del av pudelns kärna. Om staden tar hand om hemlösa, ordnar boende, så lockar det hit flera hemlösa, som också behöver ett boende. Ett boende, som inte bara kostar att hålla varmt och möjligen städat utan som också högst sannolikt kräver personal på plats.
Den kostnaden vill stadens politiker inte ta på sig. Eller de vill inte lägga den kostnaden på skattebetalarna.

En annan märklighet. Myndigheterna vet inte hur många de hemlösa är, för det är inte tillåtet att föra register över sånt. Låter inte det som en undanflykt? Hur svårt är det att fråga polis, vaktpersonal och andra hur många som brukar sova var? Det är inte att föra register, det är att förbereda sig för vad som behöver göras.
I Jakobstad byggs som bäst ett nytt boende för missbrukare. Det gamla skyddshemmet har rivits och de boende får under byggtiden hålla till i baracker på området. Här handlar det inte bara om övernattning utan målet är att försöka rehabilitera missbrukare. Just nu har man nio boende, fyra missbrukare och fem som försöker sluta.
Uteliggarna i Mariehamn kallas inte missbrukare utan hemlösa. Men hur många som inte har missbrukar- eller andra problem vägrar ta emot hjälp med boende? Och de som vägrar, de kanske inte heller vill in på ett missbrukarboende enligt Jakobstadsmodellen. Vi vet inte. Men låt dem då för allt i världen pröva på en barack. Eller öppna Parkgatan 24 tillfälligt, i väntan på annat.
Det kostar, ok, men vi kommer inte ifrån det. Och problemet med att ett boende kan dra till sig folk från grannkommunerna är inte längre något problem när Kommunernas socialtjänst tar hand om den sociala servicen. Då är alla med och delar på kostnaderna.

Harriet Tuomien

redaktion@nyan.ax