Vi har råd att hjälpa
Det blev ett himla liv när Sveriges statsminister Stefan Löfvén (S) beslöt att begränsa flyktingars möjlighet att ta sig in i Sverige.
Hans anhängare rasade mot att socialdemokraterna, de sista i världen som bryr sig om utsatta människor, kastar en stängd gräns i ansiktet på nödlidande medmänniskor. Hans motståndare rasade mot att Löfvén så här sent insett att öppna gränser och fri rörlighet för flyktingströmmen är dömt att leda till kaos. Ett kaos som de menar att redan nått Sverige.
Den svenske journalisten och författaren Lasse Granestrand skriver i en ledare i Svenska Dagbladet att den totala vägran att ta debatten med Sverigedemokraterna om invandringen lett till att Sverige i panik fått retirera från sin position som Bror Duktig. Alla försök till att se nyanserat på invandring och flyktingmottagning har viftats bort som ”att gå Sverigedemokraterna till mötes”, ”att fiska i grumliga vatten”. Sverige måste sluta försöka vara bäst i klassen och sluta försöka ta emot fler flyktingar per invånare än de andra EU-länderna, menar han.
För Finland är läget inte detsamma. Vi är inte lika attraktiva för flyktingarna och vi har inget att bevisa när det gäller duktighet. Snarare tvärtom. Det Finland och många andra EU-länder gjort är att sticka huvudet i sanden och överlåta åt Tyskland och Sverige att ta en orättvist stor del av flyktingströmmen. Resultatet blev att Sverige måste införa begränsningar.
Med hjärtat vill man ta emot varje flykting och ge dem ett hem. Men när hjärnan tar över inser man att om man inte kan ge flyktingarna hem, utbildning, jobb och allt vad en människa behöver för ett meningsfullt liv är risken överhängande att de döms till ett liv i utanförskap.
En lång tid har vi levt i krisläge, det har handlat om panikhjälp för människor som flyter i land i Grekland och Italien. Men med tanke på att kriget i Syrien inte verkar gå mot en lösning inom det närmsta året, blir flyktingproblemet mer permanent. Ska vi då hjälpa dem på plats (och med på plats menas förstås i de flyktingläger som finns i Syriens grannländer eftersom kriget härjar i Syrien) eller ska vi bereda plats för flyktingarna i vårt eget välfärdssamhälle?
Finland har tagit emot 1 050 kvotflyktingar i år. 20 av dem kom till Åland, till Mariehamn närmare bestämt. Drygt 31 000 personer har sökt asyl i Finland hittills i år. Här finns ännu plats.
Att hjälpa flyktingarna på plats genom att skapa skolor och sjukhus i flyktinglägren för att ge nån sorts dräglig tillvaro, bäddar för att lägren blir permanenta boenden. Där växer frustration och hopplöshet i en osalig blandning. Att öppna sina gränser för flyktingar utan en plan för hur de ska tas emot leder till förvaring i asylboenden, där även frustration och hopplöshet växer i en osalig blandning. Ska vi fortsätta skjuta problemen bort från oss, till Libanon eller Sverige där vi vet att problemet eskalerar?
Som en vanliga medborgare i Finland, på Åland, kan vi just nu inte göra annat än ge. Ge pengar, ge kärlek, ge utrymme åt dem som kommer. Och hoppas på att någon snart gör slut på krigen.
