DELA

Vi har ett ansvar som vi inte tar

Tänk dig att du är fem år gammal. Du hade en mamma och en pappa och tre syskon. Ni bodde i ett hus i en gammal, gammal stad. Ni hade inte mycket, men mamma och pappa och syskonen räckte för dig, och det lilla goda du fick nån gång.
Det var ditt liv.
I dag bor du i ett tält på ett dammigt fält. Din pappa är borta, liksom din äldsta bror. Din mamma pratar inte, hon sitter och gungar och stirrar in i tältväggen. Allt är smuts och kaos, maten är konstig. På något sätt borde du ta hand om dina yngre syskon. Ingen ser dig. Du har inget.

Det här är naturligtvis en helt påhittad historia, men den är också sann. Så här är det, just nu, för hundratusentals människor på flykt från krigshärdar i världen.
Vad skulle det betyda för en människa i ett flyktingläger i Turkiet, ett barn med en trasig och utblottad familj, att få beskedet att det finns en plats på jorden som vill ha dig. En fristad där du kan vila och läka.

Vem vet. Kanske du är den som ska rädda världen. Kanske det i din kropp och din hjärna finns ett botemedel mot cancer, ett skimrande konstverk, en ny energiform.
Eller kanske du blir mamma till tre barn, och jobbar inom äldreomsorgen i ditt nya hemland.

Åland har en ny integrationslag. Vi har ett välstånd som nästan ingen annan plats på jorden. Vi har kommuner som behöver nya invånare, och som i rimlig mån kompenseras för de kostnader som uppstår vid en flyktingmottagning. Vi har nya pengar som satsas av landskapsregeringen på språkutbildning, på integrationsfrämjande åtgärder.
Så, vad väntar vi på. Vad väntar de åländska kommunerna på?

Den enda åländska kommun som hittills någonsin (någonsin) tagit emot flyktingar är Mariehamn. Även i staden är det många år sedan sist, 2004 närmare bestämt. Ursäkten de senaste åren är att man väntat på den nya integrationslagen, den som nu finns.
Fortfarande ska något utredas. Fortfarande ska man ta det långsamt och försiktigt, för att inte skapa främlingsfientlighet och fördomar. År 2015 ska Mariehamn vara redo.

Just nu flyr människor från Syrien, från Mali, från Myanmar, från Libyen, från fler länder än man vill räkna.
Till Norden kom år 2011 färre flyktingar än under de två tidigare åren. De flesta flyktingar i världen hamnar i länder som är lika fattiga eller fattigare än ursprungslandet. Många lever i åratal i fullständig misär, även om FNs flyktingorgan UNHCR och andra organisationer gör sitt bästa för att underlätta situationen.

Finland, rika, välmående Finland, har åtagit sig att ta emot 750 kvotflyktingar per år, men har svårt att uppfylla dessa åtaganden, eftersom man inte kan hitta kommuner som tar emot dem.

Man kan prata om allt möjligt hit och dit. Man kan stirra på sin egen navel och förundras över allt spännande som finns där. Man kan tycka att våra problem och strider är viktiga för utvecklingen av vårt samhälle, och det är de naturligtvis.
Men inför den ständigt pågående katastrof som drabbar våra medmänniskor i länder där det pågår krig förbleknar allt detta. Det är, utan tvekan, vårt moraliska ansvar att hjälpa till.
Åtminstone lite, lite.

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax