DELA
Foto: Mikael Sjövall/SPT
I går, den 27 januari 2020, var det 75 år sedan Auschwitz-Birkenau befriades. I går var det minnesdagen för Förintelsens offer. Det ansåg någon att vara en lämplig dag för att kasta röd färg på synagogan i Åbo.

Vi får inte vända bort blicken

På SVT:s sajt fanns på måndagen ett klipp med Walter Frankenstein, jude, som lyckades avvika från ett arbetsläger i Tyskland mitt under brinnande krig 1943 och överleva under jorden i Berlin i 25 månader.

En gång sprang han rakt in i armarna på två poliser från Gestapo. Utan att tänka frågade Walter Frankenstein ”Söker ni den som har sprungit där? Han såg er och sprang ditåt!” sade han och undkom.

En annan gång hade han somnat på spårvagnen. Utan id-handlingar var han förlorad, men på trappan till polisstationen säger han till militären ”När du tar med mig till polisen, så är jag i Auschwitz i morgon, för jag är jude och lever illegalt”. Militären funderade och sa ”Försvinn. Jag jagar inga judar, jag söker desertörer” och låter Walter Frankenstein gå. Han kallar det tur. Han hade tur 500 gånger av 500 farliga gånger. Andra hade tur bara 499 gånger. De dog.

I går den 27 januari 2020 rapporterade Åbo Underrättelser om att synagogan i Åbo bombats med röd färg.

I söndags demonstrerade nazistiska Nordiska motståndsrörelsen i Tammerfors och brände israeliska flaggor.

Hur blev det så här? Hur kommer det sig att vi, om och om igen, läser om attacker på synagogor och judar? Några andra exempel:

– Den 9 oktober 2019 dödades en man och en kvinna utanför en synagoga i tyska Halle. En 27-årig antisemit lyckades inte forcera den förstärkta dörren till synagogan, vilket skyddade församlingen på 80 personer som låst in sig.

– Den 28 december 2019 skadades fyra personer när en antisemit knivattackerade en grupp på hundra personer som firade den judiska högtiden chanukka i Monsey, New York City.

– Under natten till den 10 november 2019, som markerade årsdagen för novemberpogromernas inledning 1938, sattes antisemitiska klistermärken upp på judiska institutioner på flera håll i Sverige, Danmark, Norge och Finland i en synkroniserad räd.

Hade inte världen redan en gång, efter att andra världskrigets mord och förföljelse av judarna blivit allmän kunskap, bestämt sig för att det aldrig får hända igen?

Orsaken till att Adolf Hitler och nazisterna kunde mörda sex miljoner judar och utöver det flera miljoner andra ”icke-önskade” människor som romer och homosexuella, var att ingen sa stopp. Under många års tid pågick en normaliseringsprocess där det stegvis blev okej att säga och göra grymmare saker mot de icke-önskade. Först förtalade man dem. Sedan tog man deras egendom, begränsade deras frihet, tvingade på dem nya regler … det var inget som gick över en natt, men det slutade med gasugnar och nackskott.

Normaliseringsprocessen är central i historieskrivningen om Förintelsen. Den är precis den samma som när ett barn mobbas på skolgården, när en man misshandlar sin kvinna, när diskussionen i sociala medier urartar. Eller när statsmän likt USA:s president Donald Trump, Brasiliens president Jair Bolsonaro och Ungerns premiärminister Viktor Orbán pratar om olika minoriteter.

Det börjar med något litet som upprepas så att det blir ”normalt”, för att sedan stegvis uppgraderas till något värre, allt medan en massa människor tittar på, ser och tänker att ”jaja … det är säkert inte så farligt” eller ”det var ett skämt” eller ”det är inte min sak att lägga mig i”.

Plötsligt står man där när det är vardagsmat att synagogor måste ha beväpnade vakter och skottsäker dörr. Plötsligt vågar ingen visa sig offentligt med kippa.

Det svåra med en normaliseringsprocess är att ansvaret är så flyktigt. Alla kan hävda att de inte såg. Eller, alla kan säga att de förvisso såg, men inte förstod vidden. Eller, alla kan säga att de väl både såg och fattade, men inte ansåg sig ha någon rätt att stoppa någon från att använda sin ”åsiktsfrihet”. Men det finns ingen annan sanning än att den som tiger, den samtycker.

I går, den 27 januari 2020, var det 75 år sedan Auschwitz-Birkenau befriades. I går var det minnesdagen för Förintelsens offer.

Vi får inte glömma historien. Men vi får heller inte vända bort blicken när vi ser den återupprepas. Vi får inte vända bort blicken när vi ser en minoritet förlöjligas, förtalas, hotas eller när vi ser våldet utföras. Vi får inte låta normaliseringen av hot och hat fortsätta.