Vi är inte i krig mot coronaviruset
Bekämpningen av coronaviruset präglas av krigsretorik.
Men vi är inte i krig. Att prata så kan till och med försvåra virusbekämpningen.
Donald Trump, Emmanuel Macron, Veronica Thörnroos, FN:s generalsekreterare António Guterres och WHO-chefen Tedros Adhanom Ghebreyesus. Det är inte varje dag man kan klumpa ihop dessa människor i en och samma mening. Men de har någonting gemensamt, också med väldigt många andra. De pratar om bekämpningen av coronaviruset som krigsföring.
Och i viss mån kan det vara hjälpsamt att använda sån retorik. Det signalerar att läget är akut och det kan bidra till att människor accepterar försämringar av sin egen situation. I krig måste uppoffringar ske, det vet så gott som alla. Vi kan relatera till krig även om få av oss har befunnit oss i ett sådant läge. Vi har läst om krig, om hjältars uppoffringar för samhällets bästa. Det är en greppbar metafor.
Men det finns flera problematiska aspekter med att jämföra coronakrisen med krig.
Om vi befinner oss i krig innebär det också att vi har en konkret fiende som ska besegras. Och en sådan fiende existerar helt enkelt inte. Viruset bärs och sprids av människor.
Under den här pandemin har många asiatiska människor upplevt stigmatisering (just på grund) av sitt utseende. Krigsmentaliteten kan därmed spilla över på människor som är helt friska men som blir syndabockar på grund av sitt ursprung.
Krig utkämpas mot andra. Det handlar om att se till sig själv och sina egna intressen först och främst. Det skapar också en situation där vi ska ha, även om det betyder att andra inte får. I stället för att visa solidaritet och hjälpas åt, dela på de resurser som finns så gör både länder och privatpersoner allt i sin makt för att samla nödvändigheter på hög. Det märks i länders kapprustning i säkrandet av medicinsk utrustning. Att kollektivt motarbeta coronakrisen blir därmed svårare och odlar snarare misstro och missunnsamhet än solidaritet.
Veronika Koller, språkvetare vid Lancasters universitet i England, menar att krigsretoriken också har bidragit till den enskilda människans hamstrande. I krig, menar Koller, förväntas vi agera medan det nuvarande läget kräver precis motsatsen. Människors iver att förbereda sig har därför lett till bunkrandet av varor.
Att vara i krig betyder också att det blir mera legitimt att strunta i andra. Oxfam varnar för att en halv miljard människor kan kastas in i fattigdom på grund av coronavirusets ekonomiska konsekvenser. Speciellt utsatta är kvinnor i låglöneländer och -branscher.
I till exempel Bangladesh har en miljon människor blivit av med jobbet eller skickats hem utan lön eftersom de internationella klädjättarna helt enkelt har stoppat sina beställningar. De kommer att behöva internationell solidaritet. Även alla de som redan har flytt från krig och konflikter och som är några av världens mest utsatta grupper just nu kommer fortsättningsvis behöva vår hjälp. Vi får inte glömma dem.
Ingenting av detta är förstås orsakat enbart på grund av krigsretoriken. Men vilka ord vi använder styr vilka associationer vi gör, det styr också vårt agerande.
Och speciellt på det demilitariserade Åland skulle det vara klädsamt att lägga krigsretoriken åt sidan.
Att låta bli att tala om bekämpningen av coronapandemin som krigsföring förminskar inte betydelsen av covid-19. Vad vi istället lyckas undvika är en massa krångliga mentala bilder av krig som inte passar in på sättet att möta den nuvarande krisen.
Det är klart att krigsretorik kan vara lockande just nu, krig är det mest drastiska vi känner till och det här är en unik situation. Men det kan faktiskt stjälpa mer än det hjälper.
