En helg i dödens tecken. Hur ställer du dig till det oundvikliga?
Att låta frysa ner sig för att återupplivas i framtiden, ladda ner sin hjärna i en robot eller satsa på ”biohacking” för att norpa åt sig några extra årtionden eller till och med århundranden. Människan tar till drastiska metoder i sina försök att springa ifrån döden. Men tänk om det inte är odödlighet som gör oss lyckliga, utan vår villighet att intimt bekanta oss med den?
Tänk på döden fem gånger om dagen. Det ska enligt buddhistiska traditioner hjälpa till att kultivera lycka och minska på dödsångest. Det låter kontraproduktivt. Men forskningen visar att det fungerar.
Att kontemplera döden (ett begrepp som på engelska har ett eget uttryck: mortality salience) kan bidra till ökad självkänsla och ökad inre drivkraft. Det kan till och med göra oss roligare.
I helgen firar vi allhelgona, eller alla själars dag, en tid för att minnas och hedra våra döda – en av få högtider som explicit just handlar om döden.
Allhelgonahelgen infaller ungefär samtidigt som den amerikanska traditionen Halloween, som är en blandning av äldre traditioner och nyare påfund som ”bus eller godis”. Även om Halloween har en mer lättsam ton så berör den också dödlighet och kanske framförallt – rädsla.
Många är vi som är rädda för döden. Bara blotta tanken kan vara triggande för vissa. Forskningen visar dock att när det väl kommer till kritan så kan tankar trumfa verkligheten. Enligt en välciterad (och väldebatterad) studie från 2017 kallad ”Att dö är förvånansvärt positivt” så kan våra föreställningar om döden vara mer skrämmande än verkligheten att stå inför exempelvis en dödlig sjukdom eller avrättning. Orsaken är att det finns en form av acceptans och fokusering på det positiva om man vet att man inte har länge kvar.
Det betyder förstås inte att döden inte är skrämmande och att dödsfall, vare sig plötsliga eller väntade, inte är traumatiska.
”Människor är rädda för döden, dessa döende människor är rädda för döden. Men de var inte så rädda som folk tror att de skulle vara”, säger Nathan Heflick, forskare vid University of Lincoln, om studien till The Guardian.
Kanske har vi också blivit mer rädda ju mer distanserade vi blivit från döden. Om man tänker tillbaka 100 år i tiden var döden en återkommande gäst. Man kunde lättare dö av diverse sjukdomar, i barnsäng och i ung ålder. I dag läser vi med chock fruktansvärda berättelser som härstammar från bondgårdar vi idag renoverat för modernt liv – änkor vars män gått till sjöss och aldrig återvänt och barn som dött långt innan både tonår och vuxenliv. På något vis fortsatte man ändå vidare. I dag är det svårt att tänka sig hur man skulle hantera sådana livsöden.
Vi är dödliga, ”likt ödlor och potatisar” som amerikanska psykologiprofessorn Sheldon Solomon konstaterar. Men vi vill ju gärna tro att vi är lite mer exceptionella än småkryp och rotsaker, kanske är döden därför också ett hot mot egot. När vi dör spelar varken titlar eller pengar någon roll längre.
Av jord är du kommen, till jord ska du åter bli. Det är inte alltid en lätt transformation att smälta.
Oavsett rädsla, distansering eller ego så är döden ett faktum (i alla fall ännu). Ta helgen och begrunda. Och ät lite godis så kanske det känns lite bättre.
