Vi är allt fler som reser oss
Allt för ofta visar sig feminismens mörka motkrafter. Gång på gång möts vi av både ord och gärningar som vill påstå att ett kön är underlägset det andra. Då behövs en påminnelse om att så inte är fallet. Och att vi är allt fler som vägrar tyst se på.
”Du må skriva ner mig i historien
med dina bittra, skeva lögner
Du må stampa mig ner i gyttjan,
men likt damm reser jag mig”
Poeten och feministen Maya Angelous ord skänker tröst och kraft när kampen för jämställdhet, för att få gå tryggt hem i natten, för att få sitt arbete uppskattat, för att få sina gränser respekterade, för att få sin röst hörd känns utmattande och evig.
Den senaste veckan har på många nivåer gjort det tydligt varför vi fortfarande behöver påminna världen, och Åland, om att feminismen behövs.
Flickor över 12 får inte sjunga. Den nyheten kunde vi läsa från Afghanistan, där myndigheter i Kabul utlyst ett förbud för flickor att sjunga på skolevenemang. Förbudet förde med sig oro över en återgång till talibaneran, när flickor inte bara gick sånglösa, utan också utan tillgång till utbildning.
Men flickorna reste sig. I förra veckan började de sprida klipp av sig själva sjungande på sociala medier under hashtaggen ”Jag är min sång”. Det nya förbudet har nu upphävts av Afghanistans utbildningsministerium.
I onsdags hittades kvarlevorna av Sarah Everard, den 33-åriga brittiska kvinnan som försvann på väg hem från en kompis en natt i början av mars. Samma vecka anhöll man den misstänkte förövaren, en manlig polis.
Men kvinnorna reste sig. Everards försvinnande och mord har gett upphov till hundratals delningar av historier av kvinnor som inte känt sig säkra utomhus nattetid. Det har nu blivit startskottet för rörelsen ”Ta tillbaka våra gator”, där kvinnor demonstrerar för att få gå trygga i mörkret.
Veckan avslutades på hemmaplan med en insändare publicerad i tidningen Åland som gick under rubriken ”Kvinnor är alltid svagare än män”. Enligt tidningens debattredaktör var det ett misstag att släppa igenom texten i sin ”nuvarande form”. Men även om den inte borde blivit publicerad så visar den raljerande och kvinnoförtryckande insändaren klart och tydligt vilka mörka och bakåtsträvande krafter vi ännu har att göra med. Det finns fortsättningsvis män (och kvinnor) i vårt ”progressiva” samhälle som anser att kvinnor ska vara tysta, foga sig, nöja sig med de munsbitar av jämställdhet som århundraden av kvinnokamp gett oss. ”Sluta klaga, ni har det för bra”, avslutar insändarskribenten sin svada.
Men ålänningarna reste sig. I sociala medier gick diskussionerna heta och ålänningarna visade i starka ordalag att sådana här åsikter, sånt här förtryck, inte är okej.
Den här ledaren är en påminnelse till oss om att vi är allt fler som reser oss. Igen och igen. Så många gånger det behövs. Tills alla, oberoende av vem vi är, kan gå tryggt hem i natten, få sitt arbete uppskattat, sina gränser respekterade och sin röst hörd.
”Precis som månen och som solen,
som det självklara tidvattnet,
precis som hoppet lyfter högt,
fortfarande reser jag mig”
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
