Verkligheten bakom siffrorna om sexbrott
Nya Åland har i en serie artiklar belyst sexbrotten på Åland och hur de hanterats av rättsväsendet.
Fakta och siffror talar sitt tydliga språk: en förändring måste ske – på många nivåer.
Verkligheten bakom Nya Ålands granskning av sexbrott på Åland är beklämmande. Fastän de män i rättskipningens tjänst – en förundersökningsledare och en åklagare – som tidningens reporter Heidi Hendersson intervjuat bägge är uppenbart rättskaffens tjänstemän är det system de arbetar inom fortfarande långt ifrån tillfredsställande.
Utan tvivel är de medvetna om det själva, och denna text syftar inte till att kritisera dem personligen. Tvärtom vill man uppmuntra dem i deras fortsatta arbete.
Men vad ska man säga om siffrorna?
Mellan 2015 och 2019 anmäldes 134 sexbrott på Åland. Under samma tidsperiod hölls 30 rättegångar gällande samma brott. Även om det alltså inte rör samma fall visar proportionerna på vilka problem rättssystemet har att få de anmälda brotten till åtal. Som jämförelse kan man studera de nationella siffrorna, sammanställda av människorättsorganisationen Amnesty: 2017 kom 1245 våldtäktsbrott till polisens kännedom, men enbart en tredjedel av alla anmälda brott slutade i rätten. En fällande dom gavs i 209 fall.
Den siffran kan med fördel jämföras med vad EU:s Fundamental Rights Agency (FRA) kommit fram till om sexbrott i landet. Nämligen att runt 50 000 finska kvinnor varje år utsätts för sexuellt våld, inklusive våldtäkt.
50 000 övergrepp. 209 fällande domar. Inte undra på att Amnestys rapport om våldtäkter i Norden är betitlad ”Nästan riskfritt att våldta”.
Och så var det straffen. I Nyans granskning blev det strängaste straffet ovillkorligt fängelse i två år och sex månader. Just den domen revs dock upp av hovrätten och den åtalade friades helt.
Och de andra som fälldes på Åland? Bara villkorliga fängelsedomar, den strängaste på ett och ett halvt år.
Inte en dag fick någon av gärningsmännen sitta inne.
Ifråga om straffbedömningen blir också åklagare Peter Rikbergs uttalande i dagens intervju i Nya Åland märkligt, när han kommenterar faktumet att maxstraff i stort sett aldrig delas ut:
”Man måste hålla utrymme i straffskalan för ännu värre brott”, säger han.
Den tanken behöver utvecklas. Får alla våldtäktsmän a priori en automatisk straffrabatt eftersom det rent hypotetiskt någonstans längs vägen kan ske ett ännu grövre övergrepp? Ska inte alla brott bedömas enskilt? Kan man bara utdela ett visst antal maxstraff?
Man erinrar sig att en av rättegångarna som Nyans reporter Hendersson gått igenom handlar om grovt sexuellt utnyttjande av barn, ett brott för vilket maxstraffet är sex år. Straffet som utdömdes: två år och sex månader.
Fallet rörde en vuxen man och ett förpubertalt barn. Man vill inte tänka på hur mycket ”värre” brottet ska behöva bli innan åtminstone halva strafftiden utdöms …
Här behövs alldeles uppenbart en förändring i synsätt.
Till sist: inför samtyckesrekvisitet NU. Gärningsmän ska inte längre komma undan straff för att de gett sig på kvinnor som somnat, drogats eller ligger blixtstilla i ”frozen fright”.
Igår gick mandattiden ut för den arbetsgrupp som regeringen tillsatt för en totalreform av sexbrottslagstiftningen. Det är nu samtyckeslagens införande i landet måste bli verklighet.
Att det dröjt så länge är minst sagt pinsamt: Finland är genom Europarådets Istanbulkonvention – det första juridiskt bindande regionala instrumentet om våld mot kvinnor i Europa – förpliktigat att införa denna nödvändiga uppdatering.
För verkligheten bakom de beklämmande siffrorna är inte acceptabel.
