Verkliga brott är mer än bara underhållning
True crime, berättelser om verkliga brott, är en av de mest populära formerna av underhållning.Men det är en genre som kan göra skada för redan utsatta brottsoffer och för framtida utredningar.
True crime-genren tycks bara öka i popularitet – både i ljud och bild. Enligt topplistan för 2022 från strömningstjänsten Netflix var tv-serien om seriemördaren Jeffrey Dahmer den tredje mest visade i världen. Dahmer strömmades i 962,5 miljoner timmar under seriens 49 första dagar. Serien är dramatiserad och även om den bygger på verkliga händelser så finns ändå en tydlig barriär mellan de faktiska personerna och själva tv-serien: skådespeleriet.
Det är inte alltid så. En av Sveriges största poddar Rättegångspodden bygger på offentligt material från rättegångar – där en viktig beståndsdel är ljudupptagningar från rättssalen.
En orsak till varför så många intresserar sig för berättelser om verkliga brott kan vara den mänskliga nyfikenheten: vad gör någon till förövare? Att till exempel kunna kika in i en mördares tankevärld på säkert avstånd kan bidra till en ökad känsla av förståelse och kontroll – och många upplever att risken att själv utsättas blir lägre.
Genrens popularitet gör att public service inte längre har råd att hålla sig borta. Svenska Yle publicerade till exempel i höstas en artikel med fem true crime-berättelser om kvinnor i Finlandssvenska krimpodden*. Beskrivningen av avsnitten är ett skräckexempel på hur man inte borde göra:
”Kvinnor lyser ofta med sin frånvaro då det kommer till historia. Men kvinnor finns inblandade både som offer och förövare. Finlandssvenska krimpodden har gått djupare in i några av de här fallen”. Så säljer alltså Finlands public service in berättelser där riktiga kvinnor har mördats.
Ett av fallen presenteras så här:
”Bodommorden är inte de enda mord som begåtts på tältande ungdomar.” Och så namnges de kvinnor som mördades. Även bilder på dem publiceras. Till råga på allt namnges en som misstänktes för morden, trots att ingen är dömd.
Det illustrerar hur lätt det är att tappa bort sig i gränslandet mellan underhållning och berättelser om riktiga människor. För inte bara fokuserar Yles krimpodd på två mördade kvinnor i ”Den sista sommaren” (jo, avsnittet heter faktiskt så), utan också på en person som potentiell gärningsman.
Det är viktigt att kunna visa vad som pågår i samhället. Människor måste kunna bilda sig en uppfattning om hur rättsväsendet fungerar. Vad krävs för att en polisutredning ska nå rättssalen, eller för att bevisen ska räcka i en rättegång? Vilka typer av straff delas ut för vilka typer av brott? Det är journalistikens uppgift att beskriva.
Men det kräver en ansvarsfull förvaltning av berättelserna. Och när brott blir underhållning är det lätt att begå övertramp. När tv-serien ”Dahmer” hyllades som mest intensivt upplevde människor som kände offren obehag.
”Det är inte bara en historisk händelse utan riktiga människors liv. XX var någons son, någons bror, någons pappa och någons vän som togs från våra liv” sade en släkting till ett av Dahmers offer.
En liknande upplevelse hade en finländsk kvinna som tvingades se en man som våldtagit henne i reklam för ett finskt program om verkliga brott.
”De har inte alls tänkt på offren, utan på att det här intresserar folk och att man kan göra pengar på det” säger kvinnan till Svenska Yle om programmet (som inte producerades av Yle).
Det finns en risk att den här typen av program försvårar för utredningar eftersom människor inte vill få sina trauman förvandlade till underhållning. Det finns en risk att färre anmäler eller väljer att vittna om man inte bara behöver återuppleva händelsen i rättssalen utan även i olika krimprogram.
Brott ska diskuteras i offentligheten och tack vare vårt öppna samhälle är det möjligt att följa rättsväsendet på nära håll. Och det finns såklart inga garantier för att ansvarsfull journalistik inte river upp sår.
Men det finns en poäng att vara uppmärksam på hur offer och förövare framställs och händelserna skildras. Det kan också vara värt att tänka på tidsaspekten. Om ett brott begåtts nyligen finns troligtvis flera som berörs av att händelsen igen får synlighet.
Det finns skildringar som säger något om samhället – och så finns det snaskiga historier. Och allt däremellan. Att lära sig skillnaden kan förhoppningsvis leda till ett bättre true crime-utbud i framtiden.
Tack för att du väljer Nya Åland!
Kära läsare, stort tack för förtroendet och för att du använder Nya Åland och nyan.ax för att hålla dig uppdaterad. Vi jobbar för dig men god journalistik kostar, så nu behöver vi din hjälp.
