DELA

Vems är felet när saker förändras

”Det känns väldigt tråkigt att en träffpunkt försvinner.”
Det är den vanligaste reaktionen efter beskedet att Nordin´s i Eckerö lämnat in konkursansökan och stängt butiken, macken, mötesplatsen och också postkontoret i Eckerö.
Eckeröborna är ledsna, Posten beklagar, innehavarna, som slitit hårt i många år för att få det hela att gå runt, har allas sympatier.

Ändå är den ekonomiska realiteten alldeles glasklar. Om man inte kan sälja tillräckligt, då går det inte, och Eckeröborna köpte inte tillräckligt. Detta öde har drabbat den ena landsbygdsbutiken efter den andra. I takt med ökad mobilitet, fler stormarknader med större, bättre och framför allt billigare utbud och fler människor som pendlar till Mariehamn för att jobba, har landsbygdsbutikerna blivit servicepunkter för de gamla, de mindre rörliga och för sista minuten-köpen.

Ska man uttrycka det riktigt krasst så är det invånarna i landsbygdskommunerna som alldeles på egen hand lägger ner sina butiker och servicepunkter, genom att inte använda dem eller lägga sina pengar i dem.
Å andra sidan är det en utveckling som varit på gång länge, och som är en av de mest obönhörliga utvecklingstrenderna under 1900-talet. Landsbygden utarmas och/eller avfolkas. Städerna växer. Landsbygden sysselsätter allt färre, skärgården blir en plats för rekreation och delårsboende.

Är det någons fel? Vem är någon? Vilken någon ska göra något åt det?
I Facebook-gruppen ”Vi som delar med oss av Åland” lägger folk upp bilder av det Åland som varit; hus, verkstäder, bilar, stadsvyer och landskap. Nostalgifaktorn är hög, och i backspegeln kan man se att det fanns mycket som varit värt att bevara om man förstått det då. Man ser också hur många små steg i utvecklingen tagits utan att man stunden förstått betydelsen av dem.

Stora saker fattade man ju. Rivningen av Socis var ett misstag redan när det gjordes. En avgörande faktor för landbygdsbutikernas försvinnande var byggandet av Firma Erik Mattsson i Godby. Det sågs som ett stort steg framåt, vilket det ju också var, men också ett första steg på stormarknadsvägen.

Kontentan är, att det finns ingen att skylla på. Vi får alla på ett vuxet sätt ta konsekvenserna av våra köpval, av vad vi tillåter, hur vi bygger och planerar.
Den typ av generalplanering som många landsbygdskommuner ser som ett hot mot sitt självbestämmande vore de facto ett sätt att planera för bättre framtidsvillkor för landsbygden. Ett färskt exempel på bristen på planeringsinstrument är etableringen av en ny fiskodling i Eckerö, på ett ställe där det, överraskande nog, kan finnas fornminnen.

Utvecklingen i Eckerö har under de senaste 20 åren varit klart negativ, från att ha varit en av landskapets mesta turistkommuner till att vara en kommun i marginalen, som utarmas steg för steg. Flera kommuninnevånare har uttryckt sin besvikelse just över att en mötesplats försvinner, det där viktiga stället där man kan dricka kaffe, köpa en liter mjölk och utbyta skvaller utan att det är några särskilda krav eller arrangemang kring det.

Även om folk, uppenbarligen, kan klara sig utan butiken och bensinen, är det mötesplatsen som blir saknad. Sådana är inte helt lätta att bygga upp utanför ett naturligt sammanhang.
Trist, men vad skulle Någon ha gjort?

Nina Fellman

nina.fellman@nyan.ax