DELA
Foto: Stefan Öhberg

Vem vill välja mellan pest och kolera?

En kandidat utmålas som en omogen assistent, den andra som en språkförrädare.
Är det här en offentlig diskussion värdigt ett EU-val?

EU-valskampanjerna går in i finalveckan, på söndag går vi till valurnorna. Från att i början ha varit ett rätt hövligt debattklimat har det ju närmare slutspurten vi kommer hårdnat allt mer.

Valet på Åland står främst mellan två kandidater. Anton Nilsson och Camilla Gunell. Ingen av dem har särskilt stora chanser att bli invalda, men ålänningarnas röster är ändå betydelsefulla i det stora sammanhanget.

Ju närmare ett val kommer desto viktigare är det att lyfta fram varför just den kandidat du stöder förtjänar platsen. I sociala medier och på insändarsidorna debatteras däremot nu flitigt varför just din röst inte ska falla på endera kandidaten. Att fokus i den offentliga debatten nu också handlar om varför den kandidat man inte stöder inte förtjänar väljarnas röster är beklämmande.

Gunells stödtrupper har bland annat skrivit att Nilsson inte är mogen att vara Ålands röst i EU. Det har till och med gått så långt att han nedlåtande har kallats för Torvalds assistent, vilket är anmärkningsvärt. Nilsson är specialmedarbetare med en rad ansvarsområden i utskottsarbetet.

Den andra sidan är dock inte bättre. Nilssons stödtrupper försöker hamra in budskapet att Gunell skulle bidra till att fälla SFP.

Hennes kandidatur, menar belackarna, äventyrar inte bara det svenskspråkiga mandatet och kan leda till att de åländska rösterna går till någon som pratar finska. Frågor om arbetsspråk förstås är viktiga. Men det är inte det svenskspråkiga mandatet som Nilssons förespråkare är intresserade av att försvara, utan det inflytande som Åland får via SFP om partiet lyckas i valet. Skulle ålänningarna vara lika ivriga att kampanja för en finlandssvensk om överenskommelsen inte fanns mellan SFP och Åland?

Knappast.

Men att säga att en röst på Nilsson går till SFP och troligtvis Nils Torvalds är inte ett lika slagkraftigt argument. Effekten blir starkare av att måla upp bilden av det svenskspråkiga mot det finskspråkiga.

Genom att föra den här typen av argumentation skickar man ett tydligt budskap till väljarna från båda läger: du har att välja mellan pest och kolera.

Och vem vill välja mellan pest och kolera?

En sådan ton är destruktiv och riskerar att öka andelen soffliggare. Oavsett vilken kandidat rösterna faller på så är ett högt valdeltagande en fjäder i hatten för Åland. Det borde också vara eftersträvansvärt för det åländska politiska etablissemanget, speciellt eftersom vi med stor sannolikhet kan säga att det inte blir någon åländsk plats i EU-parlamentet.

Att visa på skillnader mellan kandidaterna är en naturlig del i politiken. Men den typen av argument som nu används handlar inte om varken sakpolitik eller värderingar.

Politiker anklagar då och då sociala medier för att ha svärtat tonen i den offentliga debatten. Men det är inte konstigt om de själva bidrar till en sådan utveckling genom att uttrycka sig oförsiktigt.

Politiken måste dessutom sköta om sin egen återväxt. Alla partier måste värva nya förmågor med vilja att förändra. Är det då en bra reklampelare när en ung förstagångskandidat av vissa avfärdas som omogen och oerfaren? Uppmuntrar det andra att ställa upp i val?

Både Anton Nilsson och Camilla Gunell är kompetenta och skulle, om de mot förmodan får representera Åland i EU, göra ett bra jobb. Att fokusera på den andras påklistrade tillkortakommanden distraherar från den riktiga debatten.

Det borde inte vara för mycket begärt att få en valspurt där kandidaterna och dess stödtrupper lägger den typen av argumentation åt sidan och i stället diskuterar skillnader i politisk åskådning. Det är en offentlig diskussion värdig ett EU-val.