Vem vill lura vem med utspel om EU-plats?
I Frankrike har folk i dagarna sett en tiger springa fritt i naturen. För ett antal år sedan jagade man vid just den här tiden ett lejon någonstans i Österbotten. Och på Åland diskuteras en EU-plats.
Ingen vill väl tro att utspelet om EU-platsen är en rötmånadshistoria. Men det är något som inte stämmer.
Statsminister Matti Vanhanen har sagt till Tysklands förbundskansler Angela Merkel att Finland vill ha en parlamentsplats för Åland. Det skedde på toppmötet för en månad sedan, när Tyskland var ordförandeland i EU.
Den viktiga frågan på toppmötet var att ena medlemsländerna kring ett nytt fördrag för EU. Problemet den gången var att Polen och i viss mån Malta ställde krav på mer inflytande, ett krav som fördömdes av de flesta andra eftersom det skulle få hopplösa konsekvenser ifall man började diskutera platsfördelningen.
Också Finland ansåg att Polen var fel ute med sina krav.
Så när Vanhanen meddelar Merkel att om det blir diskussioner om platsfördelning så har Finland också önskemål, gör han det då för att stöda henne mot Polen genom att ge bevis för att fler vill dela på kakan ifall den ställs fram? Eller gör han det för att han är osäker på att de andra står emot och då vill han ha Finland med i huggsexan? Trots att han har sagt någonting annat tidigare.
Vad skall man tro?
Det är inte bara rötmånad och fruntimmersvecka. Det är också ett fördrag på gång, som man från finländsk sida väldigt gärna vill att Åland godkänner. Och det är val på Åland i höst.
Om Vanhanens utspel uppfattas som äkta vara på Åland, så ökar chanserna för att lagtinget godkänner fördraget så Finland kan vara med och ratificera det. För oberoende av hur mycket bättre det nya fördraget blir än det gamla lappverket så är lagtinget just nu svårflörtat. Finland behöver sätta in en charmoffensiv. Utspelet kan vara en del av den offensiven för att få Åland med på tåget.
Men så lätt lurar man inte den åländska ledningen, invänder någon.
Det kanske inte behövs.
Vi har val i höst. Lämpligt inför valet får vi veta att det äntligen kan bli något av EU-platsen, som Åland har kämpat för i över 12 år. Vem får äran för det? Och rösterna. Månntro det inte är de partier som nu sitter vid makten som gärna låter förstå att de har varit med på ett hörn eller två. Korkade vore de väl annars.
Så även om utspelet kanske inte var riktigt som det ser ut så finns det ingen anledning för den politiska ledningen på Åland att ifrågasätta saken särskilt mycket. Vem skulle det gynna?
Om det sedan inte blir någonting av platsen så kan man alltid skylla på EU.
Det här handlar naturligtvis om lösa funderingar, rena konspirationsteorin. Men den går sällsynt bra ihop. Lägg till detta att Europaminister Astrid Thors inte vill att det diskuteras kring utspelet om den åländska platsen, för då kanske andra vaknar och vill vara med. Och då kanske allt går i stöpet. Men månne inte Polen redan har lyckats väcka de flesta. Så varför skulle det finländska önskemålet vara hemligt ifall det är seriöst menat?
Det finns säkert massor av finurliga strategier och planer för att få samarbetet mellan 27 länder i Europa att fungera åtminstone behjälpligt. Vissa leder till resultat, andra inte. Och nu har statsminister Vanhanen nämnt Åland på ett toppmöte. Oberoende av vilket syftet var så har han pekat på det centrala, att Åland finns och borde ha en plats (när nu inte Finland vill avstå en av sina).
Hur det går framöver har vi ingen aning om. Den regeringskonferens, som före slutet av året skall ha ett nytt fördrag klart för ratificering, inledde sitt arbete i Bryssel i går. Från finländsk sida har man före konferensen noterat att det på toppmötet i juni rådde bred politisk enighet om innehållet i det nya fördraget. Man skall alltså kunna nå resultat snabbt.
Tror man det så tror man inte på någon huggsexa om platsfördelningen.
