Vem vill bo i reservat?
Hur stor del av Ålands befolkning skulle kunna bo här 2065 om Åland fortsätter med sin flyktingpolitik?
Den högst märkliga frågan ställs i en insändare i gårdagens Nya Åland. Ålands befolkning är väl den som bor på Åland och den är 100 procent.
Insändarskribenten satsar på höstens val och vill ha en folkomröstning om flyktingmottagningen. För det är något fel på flyktingar, förstår man. Och det har inte med hudfärg att göra utan med genetik:
”Hur en grupps genetik är överlag säger inte att enskilda gruppmedlemmar är på ett visst sätt. Vad grupper gör med sina egna länder, till exempel skapar ohållbara samhällen som man måste fly från, säger däremot mycket om gruppens genetik överlag.”
Detta skrivet av en flykting från Malmö, som vill bo i en ”vit stad”. Logiken är kristallklar.
Kenneth Gustafsson har i sin bok ”Ålandsöarna – en säkerhetsrisk?” några klipp ur tidningen Åland. Den 31 augusti 1921 kan man läsa följande:
”Skall vi få judar till Mariehamn?
Enligt förljudande torde en semitisk affärsman från Åbo f.n. spekulera på att köpa gård eller hyra en affärslokal i Mariehamn. Då han själv är rysk medborgare, sker uppgörelsen genom bulvan, en viss affärsman från Åbo. Det gäller därför för gårdsägare i vår goda stad att icke inlåta sig i någon slags affärer med dylika personer, enär vi, som hittills varit befriade från judar, hava fortsättningsvis skyldighet att hålla dem på avstånd. Ha vi en gång en jude här, så ha vi inom ett år nog flera och då få vi säkert se en synagoga i Mariehamn förrän vi hava egen kyrka.”
Och i augusti 1930 vistades det en neger (!) i staden, inseglad med fregatten ”Grace Harwar” och som man inte visste hur man skulle bli av med. Polismästare Fredriksson hade varit i kontakt med sin kollega i Stockholm, som bestämt vägrade ta emot negern utan visum.
Var 20-åringen från Jamaica åt och sov får vi inte veta, mörkhyade människor ansågs antagligen inte ha sådana behov.
Man läser och förfasar sig över attityden samtidigt som man konstaterar att det tack och lov är annorlunda nu.
Judar och synagogor, finnar och knivar, negrer och vad då?, muslimer och moskéer – det finns mycket man kan vara rädd för om man vill. Och den som är rädd sprider gärna sin rädsla till andra, så att det blir ett allmäntillstånd. För det är inte särskilt heroiskt att vara den enda rädda – inte om man är vit machoman.
Drömmen verkar vara ett åländskt reservat. Men vem vill bo där?
I de kommuner som har sagt ja till flyktingmottagning är en majoritet av de folkvalda för. I annat fall hade det blivit nej. Om en majoritet i samhället skulle vara mot flyktingmottagning, skulle då den majoriteten i hemliga val rösta in personer som är för?
Den insändarskrivande flyktingen har kanske inte hamnat på rätt ställe, trots allt. Men han kan vid behov flytta vidare till någon ”vit” ort på rikssidan. Dit kommer det nämligen inte många flyktingar. Den höjning av kvoten från 750 till 1.050 per år som har gällt i fjol och i år återgår tydligen till det gamla.
I regeringsprogrammet talas om ”de senaste årens nivåer” och det är mer sannolikt en låg nivå än en snäppet högre. Rädsla och pengar är det som styr.
Man blir så stolt över sitt land.
Harriet Tuominen
