DELA
Foto: Jonas Edsvik<07_Bildrubrik>CHICKENRACE Frågan om Kommunernas socialtjänst har utvecklats till ett veritabelt chickenrace mellan landskapsregeringen och kommunerna.

Vem viker först i det åländska kycklingracet

Tonläget i diskussionerna om Kommunernas socialtjänst har blivit markant högre. Klockar tickar…
Det finns ett engelsk uttryck som är rätt användbart, inte minst så här i påsktider: chickenrace. Ursprungligen handlade det om bilar som körde rakt mot varandra, den som först svängde var en ”chicken”, en kyckling.

Det är dock inte bara på vägstumpar i USA det bedrivs chickenrace. Också på Åland, i den högsta politiska kretsarna, verkar det handla om vem som viker först. För hur ska man annars tolka de senaste dagarnas upptrappade tonläge i diskussionerna om Kommunernas socialtjänst, KST?

Lantråd Camilla Gunell och finansminister Roger Nordlund avvisar i dag på nyhetsplats i Nyan kritiken mot KST-reformen och lägger över det mesta av ansvaret för den vidare behandlingen av frågan på kommunerna. Kommuner, som å sin sida, på många håll är kritiska till upplägget i reformen, som efterlyser tydligare besked kring finansiering och som är oroliga över hur centraliserat KST kommer att bli.

Det finns många infallsvinklar på det åländska chickenracet. En är att Gunell och Nordlund är under tidspress. Valet närmar sig och därmed också bokslut för den sittande regeringens mandatperiod.

Efter att regeringspartierna kom överens om att lägga den stora frågan, den om kommunstrukturen, åt sidan beslöt man sig för att i stället ge sig på fyra mindre områden: KST, teknisk sektor, garantilag och digital agenda. Den digitala agendan, Åda, makar sig framåt och hoppas ansluta kommuner varefter de är redo. Arbetet med teknisk sektor och garantilag är lagda i byrålådan.

Kvar för regeringen är att sätta ett avtryck i historieböckerna med KST.

Klockan tickar som sagt, och regeringen är pressad att leverera. Då höjer man tonläget för att få samling i ledet och ta reformen framåt.

En annan infallsvinkel är att kommunerna är rädda för att förlora kontroll över saker de i dag styr. En centraliserad organisation där medlemskommunerna bara har röstandel enligt storlek ger inte samma frihet som tidigare. Den riskerar dessutom att bli dyrare för vissa kommuner.

Hemmåttänkande är knappast ett okänt begrepp för politiken på Åland i allmänhet, och inte för KST-diskussionen heller.

Varje gång det talas om sammanslagningar blir det samma reflexsvar: det låter bra, men…

Delar av kritiken mot KST är rimlig, som att kommunerna inte är säkra på finansieringmodellen. Andra är obegripliga, som att KST skulle vara ett hastverk som slängs i knät på kommunerna. Knappast någon reform har väl diskuterats så mycket som denna, på stormöten med alla berörda, vid träffar mellan LR och kommunförbundet och förstås i spalter och sociala medier.

Inom kort kommer ett lagförslag att landa på Lagtingets bord. Då kommer det att avgöras om regeringen Gunells kapitel i historieböckerna kommer att innehålla den där stora reformen som alla politiker vill kunna se tillbaka på, eller om den här regeringen kommer att bli ihågkommen som en som jobbade hårt med stora mål men inte lyckades baxa något av dem i mål.

Vem som vinner vårt åländska chickenrace ligger således i lagtingsledamöternas händer.

Kommer partipiskorna eller hemmåttänket att vika först då?