DELA
Foto: Erkki Santamala

Vem tjänar på taxfreen egentligen?

Den stekheta sommaren är här och beskeden duggar tätt om lättnader och återupptagna reserutter. Men borde vi kanske kritiskt granska ”normaliteten” innan vi återvänder till den? Till exempel frågan om taxfreen?

Knappt har både landskapsregeringen och riksregeringen aviserat lättnader i restriktionerna och de allmänna råden för hantering av coronapandemin förrän Viking Line och Silja återupptar Helsingforsrutterna. Det är goda nyheter.

Snart kan tiotusentals resenärer åter njuta av god mat till rimliga priser, underhållas av allt från ryska cirkusartister till amerikanska rockband och – förstås – handla billigt i taxfreen. Kanske noterar till och med några av dem Åland utanför hyttventilen, det lilla öriket vars märkliga särställning inom EU möjliggör, nej, är själva förutsättningen, för hela deras minisemester till havs?

Föga troligt, dessvärre. Klockan är ju trots allt oftast runt fyra på morgonen när jättefärjorna momentant snuddar vid sitt existensberättigande.

Måste det vara så?

Denna sida noterade förra sommaren Mariehamns mirakulösa turistuppsving. De nya kryssningsrutterna, som av coronaskäl tvangs exkludera den svenska sidan, ledde till horder av köpsugna finländska och baltiska resenärer som för några timmar, synbarligen för första gången, beträdde åländsk mark:

”tisdagar, torsdagar och lördagar har det vimlat av turister från morgon till eftermiddag i staden. Röde Orm-tåget har varit knökfullt, caféerna översvämmats, torghandeln sålt slätt. Överallt har de vankat fram: finnar och balter med plånböckerna uppe, nyfiket upptäckande allt det som dessförinnan legat i Törnrosasömn utanför deras svarta hyttventiler i vargtimmen”, skrev vi då.

Hur det blir med den saken i sommar är minst sagt osäkert: mycket är ännu fortfarande okänt om hur reseströmmarna kommer att flyta. Tydligt är i alla fall vad rederierna åstundar: snabbt som tusan tillbaka till ”det normala” för att reparera de enorma hålen i kassorna. Med femminuters strandhugg i svinottan för att få sälja taxfree.

Förståeligt, men ändå vill man säga: ”Ett litet ögonblick nu här, bara. Vi då?”

För vi har lidit avbräck allihopa. Krögare och korvkrängare och kajakuthyrare, stugby-, pensionats- och hotellägare, alla har vi sett våra födkrokar försvinna, från högste festivalgeneral till lägste glassförsäljare. Så verkligen, ett ärligt grattis till er rederier som får igång försäljningen igen, men glömmer ni inte oss andra lite nu?

Det där skatteundantaget ni tjänar pengar på suger ju musten ur näringslivet och tvingar från 1 juli – möjligen – Husisprenumeranter till tullen fem dagar i veckan. ”Det är priset ni får betala för taxfreen”, säger Finland elakt, men vilka är det som betalar egentligen?

Inte är det rederierna. Deras eviga ramsa om att de ger tillbaka till Åland i form av arbetstillfällen börjar kännas lite nött. Vem tjänar på taxfreen – Åland eller en handfull stormrika ägarfamiljer?

Det är en sliten politisk klyscha på Åland att alla borde samarbeta och dra åt samma håll. Oftast används den när någon invänder mot den rådande ordningen. O djärva tanke att politikerna för en gångs skull satte lite huggtänder på den klyschan!

För skulle det vara så svårt att ändra på reglerna i hamnen så att alla anlöpande kryssningsfartyg måste ligga vid kaj dagtid i minst, säg, fem timmar? För att de köpsugna resenärerna ombord ska komma hela Åland till godo, och inte bara rederiaktieägarna?

Den stekheta sommaren är här och turisterna återvänder, hoppeligen. Den som vill se hela Åland blomma upp igen bör dock begrunda vad som egentligen kunde vara normalt.

”Klockan är trots allt oftast runt fyra på morgonen när jättefärjorna momentant snuddar vid sitt existensberättigande. Måste det vara så?”