Vem skall ta hand om maten vi kastar bort?
Ni såg bilderna i torsdagens Nya Åland med smörpaket i mängd, frukter av olika slag och tomater i massor som fanns i soptunnor vid våra matbutiker.
Sopor? Eller bara besvärligt att ta vara på?
Mat är ett ämne som berör. Oberoende av om man trängs på slottsbal eller hör till uteliggarna så måste man äta. Att då se fullt ätbara livsmedel i soptunnan känns fel. I vår kultur har det varit väldigt mycket fel, möjligen håller synen på att luckras upp efter hand som minnet av år med matransonering förbleknar.
Andra kulturer kan se annorlunda på samma sak. I delar av USA är detta att kasta bort mat – man serverar portioner som är så stora att de inte går att äta upp – ett tecken på välfärd. Man har råd.
Men frånsett det känslomässiga så måste det vara dålig hushållning att kasta bort saker som går att använda. Vi gör det med kläder, vi gör det med möbler. Hur många av oss har slitit ut, verkligen slitit ut, en kjol, ett par långbyxor eller en jumper innan vi har köpt nytt?
Har någon överhuvudtaget tänkt tanken att använda ett plagg tills det mer eller mindre faller i bitar. Inte många. Det är inte så vi förväntas leva. Vi förväntas konsumera. Det är det som håller hjulen rullande och rulla måste de om vi skall ha det bra.
Så hur är det med maten som kastas bort? Får den hjulen att rulla snabbare lokalt?
Spelar det någon roll lokalt om maten kastas bort eller äts upp?
De som producerar vill sälja så mycket som möjligt. Om en del kastas bort så får de sälja mer. Om allt tas tillvara får de sälja mindre. Kan de i så fall också producera mindre och sälja till ett litet bättre pris? Det är ju i alla fall konsumenterna som betalar både för det som äts upp och det som slängs.
Och då måste det vara bättre med ett system där allt tas tillvara. Även om vårt samhälle är uppbyggt på ett visst mått av slöseri så vet varje sunt tänkande människa att slöseri inte är bra för jordens resurser är inte outtömliga.
Hur är det med oss själva? Hur mycket kastar vi av sådant som kunde ha ätits? Mjölk där datumstämpeln har gått ut, en bit gravlax som har legat två dagar. Luktar vi och smakar eller slänger vi direkt?
Hur reagerar vi om det i butiken finns en hylla med sådant som börjar bli gammalt. Vågar vi köpa? Vill vi köpa eller tror vi folk tittar konstigt på oss?
Det fanns för något år sedan i en butik i Mariehamn en vagn med frukt och grönt som inte längre var helt dagsfräscha. Nu är den borta, tyvärr. Men den kanske kommer tillbaka efter det här.
Enligt vad som sägs i tidningen kan Rädda barnen och andra organisationer tänka sig att ta hand om svinnet. Längre än så har man inte kommit här ännu. På andra håll finns ett samarbete mellan välgörenhetsorganisationer och butiker. Frälsningsarmén och andra får dagligen matvaror som rensas ut och kan dela ut dem till behövande.
Men finns det faktiskt ett behov av brödköer också på Åland? Janina Björni på Rädda barnen säger att behovet är enormt. Hur klarar sig de människorna i dag? Finns det barn som går hungriga?
Om så är så behöver vi en allvarlig diskussion om hur frågan skall tacklas och lösas. Välgörenhet i all ära, det finns alltid grupper som behöver också det, grupper som ramlar mellan stolarna i välfärdssamhället.
Men det är samhällets ansvar att se till att folk inte far illa om de inte själva väljer en sådan livsstil. Och det är samhällets ansvar att se till att barnen har det bra. Barnens välfärd kan aldrig någonsin göras beroende av olika välgörenhetsorganisationer.
Om det faktiskt ser så ut i dag, att det finns barn som inte får mat, så är det bra att frågan nu har kommit upp. Men det behövs mer, det behövs också en lösning. Lösningen är inte soptunnemat. Soptunnematen handlar om en helt annan del av det moderna samhället, inte om brist utan om överflöd.
