Vem ska trösta skärgården?
Hur ökar vi inflyttningen till skärgården? Den frågan har gäckat politiker i decennier.
Men goda intentioner räcker inte långt.
Vi vill ha en levande skärgård. Året runt. Det ska vara en boplats, inte ett rekreationsområde för stressade stadsbor. Vi vill se inflyttning. Där råder det konsensus. Skärgården får kosta, det är den värd.
Här måste lagtingsledamot Marcus Måtar (Ob) sägas vara ett undantag då han i det offentliga ifrågasatt hur högt kostnaderna får skena. Men är inte det i själva verket en diskussion som vi borde ha? Vi måste kunna motivera och argumentera för alla offentliga investeringar, för att vara säkra på att vi satsar rätt.
Frågan om skärgårdens fortlevnad har debatterats i decennier. Men att hejda urbaniseringen har visat sig vara lika svårt som att stoppa ett tåg.
Invånarna har allt större krav på service och nöjen samt närheten till dem. När befolkningsunderlaget sjunker och skattebasen urholkas riskerar servicenivån att påverkas. Försämras servicen minskar ortens attraktionskraft och chanserna till inflyttning minskar. Den bekanta onda spiralen.
Skärgården har mycket att erbjuda. Det vill undertecknad understryka, även om jag knappast kan sägas vara objektiv i frågan då min fasta adress under barndomen fanns i den åboländska skärgården och sommartid på Kumlinge.
Det finns säkert de som drömmer om ett liv i skärgården, men för de flesta förblir skärgården en sommaridyll. Jag flyttade bort och tror inte jag återvänder. Varför? För mig, liksom för mången annan, finns arbetsmöjligheterna någon helt annanstans. Samtidigt som man vant sig med ett bredare nöjesutbud.
Digitaliseringen väckte hopp. Möjligheten till distansarbete skulle leda till ökad inflyttning till skärgård och glesbygd. Men än så länge har något uppsving inte synts till.
Det handlar inte bara om inflyttning och utflyttning. Skärgården skulle behöva fler dop än begravningar. Men det är för all del inte bara skärgården som har en åldrande befolkning med ett växande behov. Enligt Statistikcentralens senaste befolkningsprognos finns det om 15 år inte ett enda landskap i Finland där det föds fler barn än vad det dör människor. För små samhällen kan detta bli ödesdigert.
Hur kan samhället i stort, i detta fall landskapet, underlätta för skärgårdens fortlevnad? Goda kommunikationer är ett av svaren, så varför inte satsa på en tunnel till Föglö?
Men så länge prislappen är outredd vet vi inget om tunnelns framtid trots den nya landskapsregeringens löften. För även om landskapets politiker överlag är villiga att satsa på skärgården, så kommer det en gräns på hur mycket.
Samtidigt är det naivt att tro att en tunnel skulle vara en lösning på alla problem. Inte ser vi många flyttlass till Geta eller Lumparland som har en naturlig fast förbindelse. !!!1
Skärgården behöver inte politikers goda intentioner, den behöver reella satsningar. Vi får därför hoppas att landskapsregeringens tunnelplaner förverkligas. Annars står vi där med en gammal färjflotta och bortslösade miljoner i kortruttsutredningar, skadestånd och tunnelbetänkanden utan att vi kommit ett enda steg framåt.
Vem ska då trösta skärgården?
