DELA
Foto: Prao/ Sara Sjöholm

Vem ska få granska granskarna?

Hur kan landskapet granska oberoende myndigheter utan att hota deras autonomi?
För att undvika liknande konflikter som den mellan landskapsrevisionen och två fristående tillsynsmyndigheter behövs tydligare spelregler.

I gårdagens Nya Åland redogör vi för den konflikt som har blossat upp mellan de åländska granskande enmansmyndigheterna datainspektionen och lotteriinspektionen på ena sidan och landskapsrevisionen på den andra.

Revisionen riktar skarp kritik mot enmansmyndigheterna, främst lotteriinspektionen, för slapphänt redovisning. Kritiken omfattar också antalet resor och omkostnader samt på vilket sätt de har genomförts. Datainspektionen får kritik för att tolka dataskyddsförordningen för strikt och avvikande från andra juridiska sakkunniga inom förvaltningen.

Enmansmyndigheterna å sin sida kritiserar landskapets revisorer för att agera utanför sina befogenheter, att granskningen är gjord utan stöd i lagen och att myndigheterna ska agera oberoende av landskapet.

Vad det kokar ner till är just hur eller om landskapet ska utöva granskningsmakt över de fristående myndigheterna. Också fristående, oberoende myndigheter ska tåla granskning. Frågan är vilka områden av verksamheten som ska inkluderas utan att riskera myndighetens autonomi. Eller som landskapsrevisionen uttrycker det:

– Samtliga granskande myndigheter är oberoende i sin verksamhet men administrativt underställda landskapsregeringen. Begreppet ”administrativt underställd” är inte tillräckligt tydligt definierat i lagstiftningen och myndigheterna har tidvis tolkat begreppet alltför strikt till sin fördel.

Di:s före detta chef Joakim Söderberg menar i gårdagens Nya Åland att den ekonomiska revisionen av myndigheten är i sin ordning. Den del av rapporten som redogör för hur verksamheten sköts är däremot ingenting som landskapet har något att göra med. Dessa myndigheter har tillkommit på grund av EU-lagstiftning och de har tolkningsföreträde av lagen, enligt Söderberg.

Det finns ytterligare en aspekt som infekterar konflikten mellan de fristående myndigheterna och landskapsförvaltningen. Tidigare i vintras blev det klart att Joakim Söderberg inte får fortsätta som chef för datainspektionen. En av orsakerna som angavs var samarbetssvårigheter.

Att landskapet bedömer huruvida personen som ska granska att de egna myndigheterna är tillräckligt samarbetsvillig är illavarslande. Det gör också att enmansmyndighetens möjlighet att agera oberoende kan ifrågasättas.

Även om revisorernas befogenheter och omfattningen av granskningen ifrågasätts så är det nu svårt att bortse från innehållet. Revisionen konstaterar att lotteriinspektionen, som godkänner de egna reseförordnandena, har haft cirka 30 resdagar per år, semester har ibland hållits i samband med tjänsteresorna och resor har också gjorts tätt inpå varandra vilket har gjort att myndigheten har varit obemannad under längre tider.

I samband med att myndigheten flyttade gjordes också inköp som inte kan anses nödvändiga för myndighetens verksamhet såsom bäddsoffa, byrå och tv-bord. Även en hel del elektronik har införskaffats. Det är uppgifter som motiverar en genomsyn.

Knäckfrågan kvarstår dock: hur och i vilken utsträckning ska en sådan granskning göras?

Enligt landskapets revisorer finns redan beslutsunderlag för en sådan gränsdragning. En utredning från 2017 beskriver hur landskapet kan övervaka myndigheterna utan att riskera den oberoende verksamheten. Utredningen följdes upp med ett PM året efter som efterlyser lagstiftningsbehov för myndighetsstyrning. Ärendet har inte vidareutvecklats sedan dess, enligt landskapets revisorer.

Mot bakgrund av den här konflikten är det dags att damma av PM:et från 2018 och tydligt definiera gränserna för vad som gäller när oberoende myndigheter ska granskas.