Vem får nästa frikort?
När regeringsprogrammet presenterades såg vi för första gången betydelsen av regeringsblockets breda majoritet.
Det finns större utrymme att frifräsa nu.
När regeringsprogrammet debatterades i lagtinget ställde sig regeringspartiet Moderat samlings gruppledare Tage Silander i talarstolen och kom med följande uttalande om skärgårdstrafiken:
– Det många av oss är bekymrade över är att om man bara fokuserar på en tunnel och inte har en plan B ifall tunnelprojektet inte blir av så står vi på ruta ett igen och har inte åstadkommit några inbesparingar. Snarare har vi slösat bort för mycket tid, fokus och miljoner. /…/ Om resultatet av tunnelutredningarna visar sig vara positivt vågar vi tro på en tunnel men det verkar som att vi har en bra bit dit ännu.
Uttalandet kunde lika väl ha kommit från ett parti i opposition.
När Silander uttalade sig i lagtinget var regeringsprogrammet en dag gammalt, åtminstone i offentligheten. Moderaterna behövde inte ställa sig bakom regeringens linje i projektet västra Föglö utan har tillåtits ha en avvikande åsikt.
– Vi säger att vi inte riktigt håller med men vi håller med om resten, sade social- och hälsovårdsminister tillika Moderaternas partiledare Annette Holmberg-Jansson, under själva presentationen av programmet – dagen före Silanders anförande.
Det är på inget sätt konstigt att olika partier, dessutom nu fem till antalet (C, Ob, MSÅ, HI och ÅF) jämfört med tre tidigare, har avvikande åsikter i sakfrågor. Det som däremot är ett tydligt trendbrott är hur, i det här fallet MSÅ, uttrycker det. Att på själva presentationen av regeringsprogrammet så tydligt lägga fram en avvikande åsikt i vad som av många uppfattades som den största valfrågan måste ändå anses vara tecken på en annan kultur i regeringssamarbetet.
Med den breda majoritet, 20 mandat, som Thörnroos har samlat så finns det utrymme för utsvävningar i regeringsblocket. En uppenbar konsekvens av att ha 20 mandat i regeringsblocket är att oppositionen enbart har tio. Att vinna majoritet kräver alltså 11 röster, till skillnad från förra mandatperioden där maktbalansen mellan opposition och regering var betydligt jämnare. Centern har nio eller tio mandat beroende på om man räknar in Ålands framtid, det räcker därför att ytterligare ett parti är med om resterande regeringspartier inte röstar emot, utan bara lägger ner sin röst.
Den förra regeringen gjorde en poäng i att ha en enad front utåt, till den grad att varje liten antydan till spricka skapade stora rubriker. Det behöver inte Veronica Thörnroos (C) oroa sig för i lika stor utsträckning.
Det ökade handlingsutrymmet underlättar troligtvis både samarbete och sammanhållning på kort sikt. Men det finns också en risk i att tillåta att partier aviserar sina avvikande åsikter i offentligheten. Varför ska ett parti tvingas rösta för ett förslag de inte står bakom om ett annat parti får frikort att tycka vad de vill? Det är ett grundrecept för slitningar som i slutändan kan leda till att något regeringsparti väljer att kasta in handduken och hoppa av regeringssamarbetet.
Thörnroos har i och med det breda underlaget däremot byggt in en skyddsmekanism för eventuella avhopp. Ett av de andra regeringspartierna kan hoppa av regeringssamarbetet utan att Centern förlorar sin majoritet. Det ger Centern dessutom en stark förhandlingsposition gentemot de andra partierna.
En inte alltför djärv förutsägelse är att Moderaternas västra Föglö-utspel knappast är sista gången något av regeringspartierna meddelar att de inte ställer sig bakom regeringens linje.
Det ska bli intressant att se vem som får nästa frikort. Det ska också bli spännande att se hur många frikort som krävs innan de börjar skapa osämja i det nya regeringsblocket.
